VINCENZO. ) ROMAN I TVENNE DELAR Ar GIOVANNI RUFFINI (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) tÄr det sannt hvad han säger?4 frågade han slutligen sin dotter. Rosas enda svar var att vrida sina händer. 4Är det sannt?4 frågade åter den gamle mannen med förvirradt utseende. Nej, nej, det är det intet, stammade Rosa; men han har aldrig varit grym emot mig. Den gamle mannens ansigte blef purpurrödt. Gå ur min åsyn9, röt han, stampande med foten. 4Gå ur min åsyn, lögnare, baktalare, skurk, eller vid Gud — Rosas falska vittnesbörd emot honom lagnade hennes man så tillvida att han insåg den fullkomliga gagnlösheten af vidare föreställningar. Han svarade derför helt lugnt: Jag åtlyder er befallning, signor. Den öfverensstämmer med mina afsigter, som ni vet. Jag befriar er från min åsyn. Rosa, du vet hvar da kan finna mig, om du önskar det. Farväl!4 och så var han borta. Han gick upp i sin vindskammare, hopbuntade sina papper, stack paketet under armen, skyndade ned för trapporna igen, ut ur huset, ut från terrassen, fram genom allen, utan att möta någon lefvande varelse, och så ut på stora landsvägen. Som det var vid middagstiden var ingen utom hus i Ramelli. Sedan han vandrat de sista tre milen med en förvånande fart, började den stora villervallan i bang hufvud så småningom att något reda sig, och han erinrade sig Barnaby, som han för ögonblicket helt ö Se A. B. n:r 147, 19-34, 28--41, 43 48 48, 50—52.