och fullvuxna nationer finnes ett visst nödvändighetens gamband mellan handlingen och ordet. Nödvändighetens sammanhang! Ja det är just detta som nu i tre månasder har varit folkens allvarliga spörjsmål till dem, i hvars händer afgörandet är lagdt: Hvad blifver af sammauharget?? Hvar ör sammanhanget mellan ord och handling, och — hvar är detta sammanhang mellan de styrandes politik och de offentliga, länge och kraftigt uttalade folkönskningarne, ja änvu mera, hvar är sammanbanget inom sjelfva den norsk svea-ka regeringens eget politiska uppträdande i denna fråga? Hvar är det politiska limmet, hvarmed n gon kan få det att hålla tillhopa? Regeringen har dock sjeif uttalat eig i den föreliggande frågan, Studenternas fraser, borgarnes adresser och folkuttalelserna äro blott matta tecken på skandinaviska sympatier emot styrelsens uppträdande. Konung Oscars poli tk var folkelig, Eiderdansk och ökta skandinavisk. För honom var Danmarks sön derstyckning ingen likgiltig sak, och hela nordens deltagande i dess kamp så långt skild från någon entusiastisk? tanke, att det tvärtemot var honom den konseqventa följden af den naturliga slägtskapen, Danmarks historiska betydelse och dess geografiska läge. Från konung Oscars regering öfvergick denna politik till konung Carl och har under hans korta regeringstid ständigt visat sig framälgående i äkta nordisk riktniog. De Manderströmska noterna och depescherna, som blifvit framlegda för och godkända vf Sverges rikedag och Norges Siorthing äro derpå giltiga bevis. Allionstraktaten, som förliden höst låg färdig till Danmarks underskrift, vittnade ännu mera och ännu plädjerikare om framstegen på denna väg. Men nu fråga vi: Hvar är vu eammanhanget i denna politik? Intill December månad föslidet år var den nordens sak till nytta och de förenade rikena till ära; skall den nu och i framtiden blifva 088 till skam, så att den dag kan komma, då ett kufvadt och lemlästadt brödrafolk skall förbanna den timman, då detlitade på bröders ord och vänskapsyttringar? Eller är det blott röken af krutet och blodet, gom för ett ögonblick håller den Stockholmska politiken inhöljd i dunkel? Härom spörjer nu folket med ängslan och spänd förväntan och hoppas med Guds bjelp att det sistnämnda, men icke det tlörra, är det som ligger sanningen närmast. Vi äro ingalunda de, som vilja göra regeringens försigtighet misstänkt eller klandra rimliga beräkningar, men vi tro att både försigtigheten och beräkningarne måste hafva en gräns. Moan kan lelva genom försigtighet, men man kan också dö deraf: man kan gagna folken genom försigtighet, men man kan ock;å, med eller mot sin vilja, komma att gagna just det parti, inom det ena eller andra facket, som möjligen skall anse sin fördel vara alt Danmark kufvas och nordens tillbörliga jemvigt tillintetgöres. Nu är uppenbart den elfte timman slagen, så att, om nu intet göres och ett hurtigt steg icke tages, är Danmarks sak, efter all mensklig beräkning, förlorad ; då är Norges och Sverges tolkliga politik sviken, och då ha vi icke blott nordens fiende närmare, hvilket väl i förstone kan synas som en obetydlighet, men vi hafva, hvad värre är, öppvat vägen för en sjelfständighetsoch oafhängighetsstrid inom de tre nordiska rikena, öppnat dörren för en partitvist, som våra egna mångartade schleswig-holsteinare? icke skola lemna obegagnad. Vi hemställa derföre till Norges kommande storthing, för hvilket saken efter all rimlighet blir framlagd, att betänka, hvilka faror som möjligen ligga för handen, och vi bedja det enständigt ej blott att beräkna Norges medel, utan äfven Norges ord och Norges ära. Det är i längden icke en nations rikedom utan dess trofasthet i ord, dess pålitighet i vänskap och dess redebogenhet till ädla och manliga handlingar, 80 u förskaffa den andra folks aktning, och, hvad som är lika vigtigt, det är det enda som i längden kan förskaffa en nation aktniog för sig sjelf. Den som sviker sina egna ord, sviker sig sjelf, och den som icke i hendling vågar vidhålla hvad han sagt, har derigenom dömt sin egen mun till tystnad, både om sin egen ärlighet och om hans folks storhet, bäde om fädrens heder, från hvilka han stammer, och om utsigten till en ärofulllef nadsbana. Det är en sanning, com icke bör förtigas, att denna tystrads dom både för oss och våra svenska bröders vidkommande allaredan ligger närmare än önskligt är. Hafva de nordiska nationalsångerna med rätta prisat Klippfolkets? trofosthet, och ?Svearnes hjeltebragder?, så kan den tid snart komma, då det blir en skam att låta dessa ord vi dare gå öfver läpparne. Länge nog hafva vi, som Svedelius säger, dundrat med braskande tal om fädernas kraft, och plundrat både himmel och haf och klippor och fjell på symboler, för att riktigt häfva det patriotiska öfvermodet, och falla ner i afgudadyrkan för den nordiska kraften?. Länge nog, och viset för länge, hafva vi på begge sidor om fjellet, legut heit beqvämt och solat oss i skenet af fädrens namn, och sofvit som den late i irädens skugga, som de plundrat?. Kan nu icke tiden och vär egen beslutsamhet visa att vi sätta vår ära, icke uti att hafva berömliga fäder, men att likna dem, icke blott uti att besjunga deras manliga löften och dessas ärliga infriande, utan att infria våra ord och gifva dem handlingens innehåll — då är, som Geijer säger, hela denna beundran hlott svoghetens säkraste kännemärken, då böra vi för framtiden lemna fjell och klippor fred, släta Polstjernan silta der hon sitter och lemna Carlavagnen obesvärad. A. Underrättelser från Danmark. la underrättelser från vårt i nöd stsdda broderland, som ännu föälängt räckt ut handen efter hjelp i kampen för sin oafhängighet, sin existens, angilva, att stämningen hos folket börjar bli mörk och dyster. Det är eamma misstrons varulf, som ännu går omkrins nå rof efter de snäda förhoppnin