a ASPEN OC VAR VUDIPTFORILIRS MAT siaster, så att derest nationernas män på det hela finna, att ett folk har andra ord och löften att inlösa än dem, som äro under: skrifoa med bläck och penna, eller någon annan ära att värna om än den som kan summeras i siffror, så bör folket och dess regering här erkänva skulden och icke på grund af en inskränkt statsklokhet försvaga landets moraliska kredit. Denna är understundom af större värde än penningar och her för 083 i många menniskoåldrar utgjort vårt bästa arf och egendom. Att kränka densamma är att kränka folkets och den uppväxande ungdomens naturliga hederskänsla, och att uppställa det materiella väl befinnandet såsom det högsta mål för folkets lif och tillvaro, såsom ett mål, hvilket bör vinnas äfven med ärans förlust. Ville man nu häremot invända, att hvad som förekommit på eammankomster sådana som de nämnda likväl när allt kommer omkriog endast är uttryck af festliga sinnesstämningar, äfven vid de tillfällen då de äldre tagit till ordet, och att i afseende på dylika sinnesstämningar nationen ej behötver ikläda sig något ansvar — sådant hur, eå vidt jag erinrar mig, varit påpekadt både här och inom brödrarikets press — då vill jag till gensvar på en dylik anmärkning säga, att den är oädel, och så lunda med Guds hjelp hvarken något uttryck för det svenska eller det norska folkets anda. Den är visserligen en slags bakdörr att springa ut igenom när man ej vill vara hemma, men utvägen är af den beskaffen het, att man gjorde bäst uti att icke ens) nämna den, långt mindre vandra den. De forntidens män, hvilka norrmän och sven. skar besjunga såsom sina ärorika fäder, skulle ba räknat för en uselhet att begagna en sådan undflykt, liksom de räknade för nidingsdåd att svika ett gifvet ord och en svuren vänskap. Hade de väl en gäng pål festerna tömt löftesbägaren, så var deras! första tanke den huruledes de, jemte sinal män, skulle uppfylla det med äran, äfven om materiella fördelar? dervid icke kunde påräkna, äfven om de ansågo sitt gifna ord för öfveriladt. Det föll dem, såvidt man vet, aldrig in att först sätta sig ned och spörja: 7Skall jag, eller skall jag icke?? Den nationella äran?, mannamodet och ordbålligbeten befunnos den tiden för goda att drifva viktualiehandel med. Att berömmas för diplomatisk slughet gällde för dem icke så mycket som att prisas för trohet och tap erhet. Derföre föll det dem icke heller) im att med beklämdt hjerta spörja efter fiendernas autal, som om de ganska väl kunde förblifva sittande qvar hemma, så snart fienderna syntes dem för många. Men jag vill ej här vädja till sianet för fädrens minne, ehuruväl både vi och våra hederliga bröder på hinsidan Kölen väl kunde ha godt af att lägga på bjertat skaldens ord: 4Yfs ej af fädrens ära, enhvar har dock blott sin; j: Kan du ej spänna bågen, är han ej din. Hvad vill du med det värde som är begrafvet? Stark ström med egna vågor går genom hafvet. och ehuruväl det snart neg kunde bli en bitande ironi hela detta braskande tsl om att fihrona på minnen från fornstora dar, då vär ära flög vidt ikring verlden?, så synes likväl den slags politiska klokskap, som hvarken är något arf ifrån förfädren ej heller synes sätta sin ära i att vandra i deras fotspår, till den grad hafva med en viss borgmästerlig försigtighet uppfyllt hela vårt offentliga lif, att väl knapyt något rum återstår för så dumdristiga begrepp om vår ära och skam, om mannamod och feghet, som den, till hvilka fädren bekände sig. Den nuvarande generationen synes i detta hänseende dömd till att söka sin nationalära i de gamla sagorna och sina hjeltar på muserna. I betraktande af dessa tidens brister — eller dygder — skall jag derföre, som sagdt är, afhålla mig från att anslå de ?poetiska? strängarne, öfverlemnande till fredens dagar att besjunga 7stridens bragder? och forntidens storhet. Hvad jag deremot skall göra gällande med dess större flit, såsom mora-. liskt bindande tör oss, det är, hvad somj står inärmaste förbindelse med de oftanämnde festliga uttalandena, nemligen: att hela folket eller rättare båda folken hafva i den lugna eftertankans dager talat just samma ord om nordens förhållanden till den danska saken. Detta är ett faktum, som icke kan förnekas, och detta faktum gör i sanning ansvaret stort; ty jag kan i nödfall ursäktas för hvad som är taladt under infly tandet af uppvärmda könslor; men här ärj ingen sådan undskyllan på sin plats. Med nykter eftertanke, och med tillbörligt öfver vägande af alla grunder för och mot, har nemligen Norges och Sverges bästa och mest aktade talare i en rad af år yttrat den tanken, att det är till vårt eget bästa, att hela norden håller tillsamman, men till stort förderf att den splittras, — att derföre Danmerks sak är nordens sak?, och att ett enigt försvar för de gemensamma gränserna icke blott är en hedersoch vänskapssak, utan först och sist en lifssak för oss alla. Våra historieskrifvare och skalder, våra folkskribenter och alla de dagblad, hvilka med skäl ansågos för folkmeningens offentliga organer, hafva, på få uttalanden när, ständigt fört samma språk. Om det således måste medgilvas, att en nations tankegång kom mer i degen genom dess målsmän — och på hvad sätt skulle den eljest uppenbara gig — eå har hela det norska och svenska fiket i sanning talat i denna sak, och icke tvetydigt, uten alldeles klart, gifvit Dan mark tillkäona, hvad tankar och känslor detta vid inträffande tillfälle kunde göre räkning på hos brödrafolken. Och då äro alla folkens öfriga uttalan den samt skyttemöten, sångartåg och hvar jebanda offentliga folklester, så väl som det alirasednaste uttryck deltagandet gitvit sig uti strumpor och penningar till Danmarks kämpande söner, blott uppenbarelser af samma anda som den, för hvilken studenttågen var den ungdomliga och vetenskaps männen den erfarna tolkaren. Danska föl ket bar derföre icke en gäng haft behof af de så kallade entusiastiska uttalandena i denna sak; det hade nog af andra fakta, att hålla 3 till och män och bröder emel