enligt hvilken slafvarne skola vara militär pligtiga. (Insändt.) Biskop Agardhs åsigter om barndopet. Eno hvar, som tagit kännedom om det snillrika, frisinnade och lärorika innehållet uti de nyss utgifna tvenne banden af biskop Agardhs samlade skrifter, mäste dock beklaga bristen af en kronologisk anvisning. på hvilken tid hvarje särskild skrift blifvit författad. Man störes ofta under läsningen med hvarjehanda frågors hänförande till en viss tidpunkt, t. ex. sednaste riksdag? o. s. v., utan att man har den ringaste ledning för hvad som dermed åsyttas. Äfven flera motsägelser förekomma, hvilket icke kan vara oväntadt under en så lång lefnad som Agardhs och en så vexlingsrik samtid som hans, hvarunder flera frågor undergått nya faser och utvecklingar. Kände man tidpunkten, då hvarje särskild åsigt blifvit yttrad, betydde detta ingenting; men när man lemnas i okunnighet derom, uppstår ofta förbryllning. Så t. ex. yrkas den ena gången, att religionsfrihetens inskränkningar skola l och böra falla; en annan gång talas om nya påbud, som böra införas nästa riksdag?. Det i sådant afseende mest anmärkningsI värda torde vara hvad som rör barndopet. I På ena stället talas om ?en sak, som på i det bestämdaste bevisar, att barndopet var I allmänt i den äldsta kyrkan?, nemligen Joh. 3: 3, hvilket tolkas sä, att alla barn, som icke blifva döpte, voro uteslutne från den eviga saligheten. Härefter utbrister Agardh: Hur är det tänkbart, att kristna föräldrar icke skulle ha skyndat att döpa sina barn, då detta var enda medlet att räddda dem från det eviga förderfvet ifall de dogo innan de döptes? m. m. På ett annat ställe åter heter det: ?Om en lärobok framställer den satsen, att ett ödöpt barn är under djefvulens våld och dömes af Gud till evig fördömelse för att evinnerligen plågas i helfvetet, fastän det ingenting ondt tänkt eller gjordt och icke kunnat göra, så måste en svensk prest anse en sådan stats irrlärig, emedan den strider emot svenska kyrkans bekännelse, grundad på den heliga Sksifts uttrykkliga ord, äfvensom: mot sunda förnuftet och det begrepp vi måste göra oss icke blott om en barmhertig, utan äfven rättfärdig Gud. Om en sådan. i afseende å svenska kyrkans bekännelse, vill stödja sin lärosats på Jesu svar till Nikodemus (Joh. 3: 3), så vet en upplyst prest af svenska kyrkan, att delta svar grundar sig derpå, att vid den tiden inga barn döptes ulan endast till förnuftsåldern komne personer. Afven en upplyst prest i svenska kyrkan erinrar sig ett annat skriftställe (Marc. 16: 16), der det heter: Den der tror och blifver döpt, han skall varda salig, men den der icke tror, han skall varda fördömd; der döpelsen omtalas såsom vilkor för saligheten i första kommat, men icke i det sednare, hvilket ej kan ha skett utan anledving; hvilken anledning upplyses af Math. 28, nemligen att en, som öfvergår till kristercdomen, först måste läras och tro, och sedan döpes, hvaraf följer, att meningen af anförda ställe hos Mareus är, att om menniskan blott hinner läras och kommer till tro, men icke hinner att döpas, hon blifver icke fördömd; ty annars skall det heta: den som icke tror och icke varder döpt, han ekall varda fördömd )jfr Apg. 2: 40, 41; Job. 3: 18, 30). I samma anda yttrar den bekante tyske teol. prefessor Lange: Alla försök att härleda barndopet från Nya Testamentet äro fruktlösa. Det strider helt och hållet emot andan af den apostoliska tiden och Nya Testamentets grundläror.? I Norbecks teologi, som läses i alla våra skolor, uppgifves, att barndopet uppkom först andra drhundradet efter Kristus och blef ullmänt först i femte århundradet, efter Auzustini tid. I öfverensstämmelse härmed yttrar äfven gnell: ?Med dopet förband man föreställiogar om en fullkomlig förlåtelse för de yuder, dem man tillförene hade begått. För itt ej genom nya synder förspilla densamma ippsköto för den skull många sitt dop ända ill gödsstunden. Men sedan genom Augutinus omsider den läran hunnit fullkomligt vefästa sig, det hvar och en i följd af den urfsynd, hvarmed han var behäftad, var ett ljetvulens barn, hastade man att låta döpa var och en, strax han hade öppnat sina gon för dagens ljus. Dopet bler nu beraktadt som ett slags magiskt befrielsemejel från denna onda magts våld, hvarunder oenskoelägtet i följd af Adams fall var hemallet.