a Vv 3 RIS To MIPIEISI 050656 SO EA ståndpunkt. (Från Aftonbladets korrespondent i Paris.) I. Ser man särskildt på de båda stormakternas olika sätt att uppträda, får man at hvad hittills förefallit det intryck, att Preus een för det mesta sysselsatt sig med proklamationer och utgjutelser inom pressen, men efter Mysunde-afiären alldeles afbållit sig från hvarje sammanträffande med danskarne. Sålunda se vi ock huru de nu i Slesvig genast taga om händer landets administration på preussiskt manr, medan österrikarae hålla gig till den militära sidan af saken och låta Wrangel diskurera med embetsmän och borgare. Tvenne preussiska officerare skola vid något föregående tillfälle förklädde besökt Dannevirke och förklarat det för ointagligt utan oerhörd manspillan, hvilket i Berlin lärer hafva framkallat en ailvarsam SBerathung4; och så mycket synes visst, att om danskaroe endast haft att göra med Preussen, skulle de ännu bafva hällit sig i sia så mycket berömda ställniog, Men redan det första österrikiska angreppet i centern var af en så häftig och våldsam natur, att detta måhända mera än den preussiska flottiljen på Slien bestämde danskarnes aftåg. Också de franska och engelska korrespondenterna från krigsteatern tyckas betrakta preussarne som en föga farlig fiende, under det att dock preussarnes berättelser äro mindre hofsamma än österrikarnes. I hela pariserpressen, ej mindre än i den öster rikiska, har man hört ett homeriskt skratt öfver prinsens af Preussen svulstiga proklamationer, isynnerhet den, i hvilken han efter sitt nederlag vid Mysunde kopierade Napolen dagorder eter Åusterlitz. Inguntiog ar måhända mera gagnat den danska s8aken i fransmännens ögon. Emellertid kunde många fransmän ännu ; begripa det plötsliga uppgifvandet af annevirke utan strid, och när man såsom vi varit vittne till den skarpt utpreglade, nästsn hånvande stämning mot D.nmark, som Senna händelse framkallade hos fransmänBen, kan man ej annat än beundra den ädla och skonsammea delikatess, hvarmed de i trots af deras verkliga känsla omnämnde saken i pressen. Alla journaler utan undantag, till och med de icke dansktsinnade, framställde allt i så gynnsam dager som möjligt, undveko hvarje bittert och närgå ende uttryck, uttalade sig med den finaste takt och förbehållsamhet om det som förefallit och sökte låogt innan närmare förklariog ingått att ursäkta det på det mest sympatetiska sätt. Opinion nationale, som representerar det passionerade känsloelementet i fugen sfvisade enhvar misstanke om poitiska intriger och vände sig direkte till human tetskänslan: Det är, yttrade den, våldet som för närvarande herrskar i Europa. Det danska folket var fritt och lyckligt, det besatt alla borgerliga dygder. ahtning för lagbunden ordning, manlig oafhängighet, individuel energi, ena krigsduglighet erkänd till och med at fienden, och för en falsk tolkning af en oklar fras är det nu offer för en fez öfverrumpling.4 La France visade likartade sympatier; här uppträdde den ansedde och talangfulle militärskriben ten de Bazancourt och visade, att de Meza ej kunnat handla aanorluada, när han, hvilket måste antagas, ej hade nog trupper att betäcka alla ställningens svaga punkter. Han beklagade då endast den brist på förutseende som gent öfver en sådan fiende mäste pvöra ett så lätt byte af det yrbara artilleri, som aldrig bort lemna Dybhöl och Als, danskarnes enda solida försvarspunkter. En korrespondent till samma blad försäkrar, att der aldrig varit stort mer än 20000 man danskar vid Dannevirke och tillägger, att om en lika stor ergelsk eller svensk styrka hade bevakat Slien kunde ställniogen hållits länge. Men Dannevirke är nu en gåas: af naturen ej bestämdt till att försvaras af Danmark ensamt. De sednare händelseroa hafva bidragit att förhöja denna i första ögonblicket af ren sympati så fördelaktiga stämning. Den danska armens lugna och modiga hållaing på återtäget och framför allt detta köpenhamnska regemente, som med forntidsheroism uppoffrade sig vid Oversö för att rädda hufvudsrmån, har återupprättat danska äran i fransmännens ögon. Sympatierna äro nu äter så lefvande att tyskar sjellva, t. ex. Kölnische Zeitung, förklara, att fransmäonen äro elldeles vefterrättliga oeh omöjliga att bringa till förnufi, och att de i deras 4chevaleriska lättsione sätta vapenäran högre än de germanisko, juridiska nationaliteisoch rätt-grunderna samt i hela striden ej vilja se annat än ett litet folk, som modigt kämpar mot öfvermakten. I deuna anda talar också hvarje dag Le Sigele, som isynnerhet af danska konungeus proklamation till ärmn tog sig anledning till varma och energiska utgjutelser. Erfter det att nu den företa förstämniogen öfver de besvikna illusionerna är förbi och man vant sig att betrakta återtåget som en väl ut förd strategisk rörelse; vänder sig åter upp märksamheien på de danska truppernas hållning i de åt-killiga träffoingar, som synas förtjenta af någon uppmärksamhet. Och här möter en det anmärkningsvärda, att det isynnerhet är fien:ens rapporter och tidningar, mycket mera än danskarnes egna med: — TI MUNNEN AK mm m——— mm ——— — RO RV nå