ch skansen till höger, för att se huru der; tod till. -Kapten Schow vid 18:de infanteiregementet hade öfvertagit befälet och hade edan blifvit dekorerad med ett skott genom schakåen, och kanonerna och handgevären mattrade lika munotert mot fienden som hos 38. Då chefen såg, att äfven bär allt var full gång, anträdde han för andra afogen len farliga promenaden och kom till vår tor glädje oskadad tillbaka. Emellertid hade preussarne låtit en beydlig infanteristyrka, skyddad af ett af de — obegripligt nog — icke nedrifna stängslen, smyga in till skansen på omkring 150 stegs afständ. Härifrån plockade deras skarpskyttar bort våra artillerister och isynnerhet var den närmaste kanonens servis gifven till pris åt deras kulor. Så snart artilleristen n:r 1 steg fram för att rikta kanonen, fick han en kula genom hufvudet; den nästa i ordningen trädde fram, begynte att taga sigte och tumlade sårad tillbaka. Nu hade ingen lust att bli den tredje. Då framträdde den aldrig modfälde löjtnant Kublien och uppmuntrade manskapet först med ord och sedan med handling. Det sista blef dock tyvärr föga uppmuntrande. I samma ögonblick han träd de fram till sigtet, träffades han i pannan af den mördande kulan. Då sökte artilleristerna betäckning bakom bröstvärnet och kanonen teg. Det som passerat anmäldes för chefen. Ögonblickligen ilade kapten Hertel bort till den farliga platsen, kallade ihop manskapet och fick det ännu en gång att placera sig omkring kanonen, men ingen ville vara n:r 1. Välan då, sade han, så skall jag rikta kanonen!? Han tog sigte ochi detsamma small ett skott bako.v stängslet och der låg ett nytt lik bakom kanonen, det varn:r 3 af manskapet, hvilken i samma ögonblick som preussaren gafeld, hade böjt sig ned och sålunda kommit emellan den alltför väl riktade kulan och dess mål. Kort derpå rusade preussarne bort från sitt gömställe. ?Så derja, gossar! Ge dem nu ett par kartescher på vägen! ropade kaptenen och aldrig någonsin har jag sett en kanon bli skött med sådan hurtighet som denna, hvilken man förut tvekat att närma sig. Striden, som hade pågått med oförminskad häftighet, var nu till ända. Fienden begärde 2 timmar för att samla sina döda och gärade. Han fick en, och under den måtte han allt haft brådtom, ty efter hvad vi sedan fingo höra hade omkring 800 sårade blifvit förda på lasarettet och de stupade kunde han naturhgtvis räkna kompanivis. I den andra skansen fick kapten Schow, på hvilken kulorna från förra kriget en gång hade satt sin stämpel; sin bane genom ett skott i bröstet. — Löjtnant Bache, som kommenderade artilleriet, fick en kula, som var lika så välment, men han hade bättre tur. Kulan studsade mot en koapp, passerade öfver urkedjan och gick ut i det hon gaf honom ett lätt skrubbsär. Här slutade min sagesman. Kort derpå förde lyckan mig tillsamman med den käcke officeren, som hade kommenderat våra eldgap vid Mysunde och trots de tre dödskulorna ställt gig som n:r 1 vid den hotade kanonen. Han var just sysselsatt med att i en tysk tidning läsa berättelsen om preussarnes makalösa — hjeltedater. Nå, nu begriper jag ändtligen hvarifrån alla kulorna kommo!4 — utbrast han midt under läsningen. Han hade först af det tyska referatet fåt! upplysning om fiendens styrka. Avantgardet hade blifvit förstärkt med en hel brigad infanteri och han hade bhafi icke mindre än tolf batterier mot sina tjugo kanoner. På sådant sätt är det icke svårt för tyskon att vinna en seocer — ijavnnerhet när