EM SJ MO, vore det tal om att återförena Rhenprovinserna med det franska kejsardömet, skulle franska folket glömma många fel, och den napoleonska dynastien skulle komma att sitta så fast på tronen, att alla försök af inre fiender till densammas störtande skuile bli helt oeh hållet vanmäktiga. Slaget vid Mysunde. (Skildradt af Erik B:gh.) Tyskarnes första. moraliska? ?) seger i detta krig var, som bekant, slaget vid Mysunde. SFör framtiden behöfver en af den goda sakens förkämpar blott säga: Jag var med vid Mysunde, för att hvarje tyskt bjerta med stolthet skall klappa hooom till mötes, utbrister preussiske prinsen Friedrich Carl, sedan han med den för tyskarne egendomliga sanniogskärleken och opartiskheten skildrat denna för Fredrik den Stores söner big oförgätliga vapenbragd, som nära nog fördunklar den på sin tid så berömda Erplärmung der Dippeler Schanzen? trån förra riget. Till oss kom underrättelsen i all blygsamhet som en rapport om en större rekog noscering från fiendens sida, i hvilken de våra hade stått sig tappert, men förlorat några officerare och omkring 100 man, och hvarigenom våra motståndare blott hade vunnit den fördelen att få se våra batterier, lukta värt krut och smaka våra kulor. Det var något annat än hvad de tyska tidnin garne relaterade, men för att ytterligare underlätta jemiörelsen mellan deras och de danska referenternas pålitlighet skall jag nu meddela en beskrifoiog på affären, hvilken jag erhållit af ett ögonvittne, till hvars trovärdighet jog är berättigad att hysa den sörsta tillit. 4På andra sidan Slien vid brohufvudet hade vi två större tillslatna skansar med inalles 14 kanoner och tre skansar, hvilka hufvudsakligen voro bestämda för infanteri, men dock voro bestyckade med nägra kanoner. . På den nordliga sidan af Slien lågo vidare två skansar med 4 kanoner och dessutom assisterade 2 fältkanoner af 10.de batteriet. Det var vår artilleristyrka.. Ställningen var, enligt i befästningskonsten kunniga personers försäkran, mycket god, men hade det felet att backarne utanför dominerade en betydlig terräng, och enär det aldrig har varit vår skötessynd att i fredstid, äfven om det varit all möjlig utsigt till krig, förhasta oss med fullbordandet af våra försvarsverk, var det naturligtvis mycket, som kunde och borde ha varit gjordt till deras betryggande, men som blifvit uppskjutet till en lägligare tid. Kommunikationen mellan fästniogsverken var icke skyddad, flera far liga inhägnader inom kanonernas område icke upprifona. Stämningen var emellertid förträfflig, vi hade fullkomlig tillit till ställniogens hållbarhet, till våra officerare och till 088 sjelfva, vi hade hågkomsten af den sista striden vid Myseunde i friskt minne. Mod hade vi i öfverflöd, mat fingo vi litet emellan. Den 1 Februari fingo vi underrättelse om att vi kunde vänta oss ett anfall, och två bataljoner af 18:de och 3:dje regementena blefvo i anledning deraf förlagda i ställningen. Den 2:dra på f. m. kl: 10 började traffningen dermed, att preussarne kastade en mycket stark kedja mot våra förposter (18:de regementet), hvilka blefvo nödsakade att draga sig tillbaka till löpgrafvarne mellan batterierna och på begge sidorna af deeamma. Här lågo de en timmas tid och vexlade skott med preussarne, utan att nå gon af parterna ryckte fram eller tillbaka. Då beordrades kapten Ahrendtz med e bataljon af 3:dje regementet ut, för att kasta fienden tillbaka, hvilket äfven lyckades efter en kort strid; men under tiden hade preussarne på terrängen bakom backarne, som lågo knappt 600 steg från batterierna, sam lat en väldig mängd både artilleri och infonteri, som nu på en gång bröt fram och kastade 3:dje regementet tillbaka. Hura stor den öfvermakt var, som då ryckte fram mot oss, är omöjligt att nöjaktigt kunna uppgifva, ty just i samma ögonblick lade sig en tät dimma öfver valplatsen, men att ett orimligt antal kanoner hade kört upp emot 088, märkte vi snart af de täta knallarne och den massa projektiler af alla slag, som från alla sidor störtade ner öfver oss; det var bokstafligen en hagelskur af jern och bly, kulor, spetsprojektiler och granater af diverse slag, och tyskarne hade under denna strid den stora fördelen att de icke så lätt kunde taga miste på våra skansar, under det att vi icke kunde rätta vära skott efter annat än blixtarne från kanonelden, som skimrade fram ur dimman, men dessa blixtar följde i sjelfva verket så tätt på hvarandra, att det alltid var något att skjuta på. Lyckligtvis kände vårt artilleri terrängen förträffligt och när dimman då och då skingrade sig, visade det sig huru väl våra skott hade varit riktade. För öfrigt var det, gom sagdt, icke blott artilleri, som vi hade för oss; emellanåt fingo vi stormkolonner af fotfolk på omkring 200 stegs afstånd inpå oss, men antingen det nu varit deras afsigt att storma eller ej, vände de alltid om, när de hade skickat oss ett hagel af spetskulor och fått en svärm kartesober till svar. I anseende till dimman voro vi icke i stånd att tydligt urskilja den verkan våra skott här gjorde, men en särad tillfångatagen försäkrade sedermera, att den hade varit förfärlig och att enstaka kartescher hade plöjt en bred fåra i de täta lederna. Tyekarne deremot sigtade oftast för högt, största delen af deras frapater gick ötver skansarne ner i Mysuude by, som under iden antändes och nedbrann. . Afven vårreserv, som utgjordes af de kompanier at 18:de regementet, hvilket icke gjorde tjenst i skansarne, fick sin beskärda del af de för högt riktade skotten i misshugg och visade, genom att lugnt bibehålla denna kritiska ställ ning, ett lika så vackert prof på mod och disciplin, som om de hade varit disekt i elden. Då allt var väl i gång hos 083 — vi lågo i skansen B. till venster — gjorde che-. fen för artilleriet, kapten Hertel, en ytterst vågad spatsertur genom det kulregn, som beströk den obetäckta terrängen mellan oss