STOCKHOLM iden 1 Mars. Hinistören och den yttre politiken. I. Vi ha i korthet sökt antyda, burudan vår regerioga närvarande ställniog till den danska frågan visar sig för den, som icke kan göra ringaste ansp:åk på att vara invigd, men som med noggrann uppmärksamhet följt allt hvad som-blifvit kunnigt. Ingen kan varmare än vi önska, att den uppfattning af förhållandet, som synes oss framgå ur fakta och händelser, skulle vara oriktig och att vår regering verkligen ådagalagt full politisk konseqvens. Detta skulle naturligtvis bäst kunna visas medelst verklig handling, men äfven genom framläggande af haudlingar, d. v. 8. så fullständiga aktstycken som möjligt, hvartill möjligen norska Storthiogets snera sammanträdande kan gifva osökt anledning. Deremot finna vi mycket ringa uppbyggelse uti ett eller an nat på diplomatiska skrufvar stäldt half officielt beriktigande aten eller annan detalj omsiändighet, hvilket naturligtvis är mycket lätt att gifva och att ställa så att det ser någonting ut, utan att i sjeliva verket vara eller bevisa cet ringaste. Genom sådant kan man alltid skörda hurrarop från ministörens blinda beuidrare och lifliga glädjeyttringar från deras sida öfver den afsnäs ning vi, sålunda erhållit; men ett sådant bifall är ivgenting värdt; det kan hvarken inverka lognande på stämningen inom landet eller på omdömet i andra länder om vår regerings politik. 20 och annan af våra landsortskolleger skall bli helt konsternerad och kanske instämma i våra egentliga motståndares påstå. enden om Xvildt skrän och berserksraseri? å vår sida, icke för vära åsigters och våra yttrandens skull, uten derföre att vi gått ända derhän, att vi visa oss hysa ett icke alldeles blindt förtroende till den populära mivistören, utan sätta i fråga, om icke möjligen dess inverkan på den yttre politiken kunnat åstadkomma förlamning och inkonseqvenser. enna ministårs popularitet bar blifvit så mycket förkuonad och vitsordad, att densamma blitvit snart sagdt till en trosartikel, en myth, inför hvilken man på många håll anser anständigheten fordra att man böjer sig samt helt och hållet euspenderar sitt eget omdöme, om några tvifvelsmål skulle uppstå... Det har varit en taktik från det liberala partiete sida att så mycket som möjligt jemna alla vägar och stigar för denna ministör, att framhålla och upphöja dess förtjenster, öfverse så mycket som möjligt med dess brister och svagheter — allt för representationsfrågans skull och i den fö reställningen, att in:-en ministör skulle konnua så som denna befrämja nämda frågas lösning, och att denna: ministers bestånd i sin helhet skulle utgöra ett vilkor och en borgen för framgången af det nu hvilande kungliga representationpsförslaget. Det kan emellertid sättas ifråga, huruvida det i allmänhet är i politiskt häveeende gagneligt att för något specielt syftemål fram konstla en större popularitet än den som hvilar på sanna och naturliga grunder, en växande, öfverdrifven jargon om förträfflighet och oersäutlighet. Vi kunna så tycket mera opartiskt uppkasta denna fråga, som vi i icke så alldeles obetydlig mån varit med vid upptimrandet af den höga piedestal, på hvilken ministeren blifvit ställd. Det 8 Känske icke utan sina vädor, om en ministår får allt för höga begrepp om sin egen oersättlighet. Den skulle lätt kuona urarta till ett patriciskt tiomannaråd, som eupplerade sig sjelf och de facto stode temligen oberoende at de egentliga samhällsmakterna. Vi hysa den största aktoiog för och politiska anhängighet till några af denna mivistörs ledamöter, främst och företrädesvis till justitiestätsministern friherre De Geer, hvilken inlagt så stora förtjeoster genom ut:rbetande af det hvilande repreeentatiousför slaget, och för öfrigt genom uttalanden och verksamhet i sundt och sannt liberal riktning. Men, vi äro långt ifråo att utsträcka detta omdöme till alla ministerens medlemmar, bland hvilka vi till och med tro, att det finnes några, som äro i det hela ganska likgiltiga för representationsreformen. Allraminst kunna vi öfverlemna oss åt någon sådan blind entusiasm öfver ministåren i sin helhet, att vi i likhet med en eller annan landsortspublicist kunna justera hela vår uppfattniog och våra åsigter efter ministå rens förmodade syften och önskningar. Så dant leder till mer än narraktiga resulta ter, i det man t. ex. ena dagen, då man tror sig af något tecken kunna skönja ett förestående krigiskt uppträdande från rege ringens sida, rusar fram mera konsiderationslöat i krigisk riktoving än någon ennan och verkligen stöter i bäde basun och trumpet, men den andra dagen, då man tycker sig ee någonting som häntyder på ministeriel tvekan och overksambet, genast är färdig att fördöma hvarje tanke på krig och för att blanda bort saken och skyla sin deconTT, Vv to DT rr OR kt mt me om RA: för koret CQ ph C tar fet Nr dALr ND KH Hr rr MM ÄN HH 4 fiture utgjuter vredenes skålar öfver det der? förskräckligt krigiska Aftonbladet. D Hvad nu särskildt engår representationsfrågan, ense vi det mycket oklokt att med all gewalt vilja sätta densamma i oupplös1. Jigt;samband med en eller annan ministers ? bestånd. Så som förbållandena nu ntveckd Jet sig äro vi tullkomligt öfvertygade att representationsreformen numera är en be r derssak för konungen, och huru konstitutioäl nelt sinnade vi än äro, måste vi dock erkänna, att så länge vi stå på den puakt,8 der vi nu befinna oss i konstitutionelt hänseende och utan möjlighet att officielt konstateta en verklig parlamentarisk majoritet, : är detta långt vigtigare än att den utgör en; ambitionssak för den ene eller andre mini-j stern. Vi stödje hoppet om framgång på:d svenska nationens röst, som redan gjort och j 1: snart ekall göra sig invu tydligare hörd, och äl vi hysa den orubbliga öfvertygelsen, att;o masa mnIatarh a mhinatian ekulla vara: an?! at