Animala magnetismen på teatern. Ingenting torde mäktigare inverka på inbillningen än föreställningen om tillvaron af hemliga naturkrafter. .Denva svaghet, om men så får kalla det, synes företrädesvis vidlåda nordbon. De djupa och dystra barrskogarna, de öfverallt sakta framsmygande vattendragen, som, då de brytas emot dea ojemna bottnen och de steniga stränderna, förorsaka detta entoniga porlandet, de höga och stela klippmassorna, allt förenar sig att på ett förunderligt sätt stämma sinvena för allvarliga betraktelser och göra dem mot tagliga för intrycken af en liflig fantasi. Derföre utmärker sig också nordbon för sin vidskepelse, sin öfvertro och mångfalden af alla dessa osynliga väsen, hvarmed han sö ker gifva lif åt den honom omgifvande döda paturen. Allt hvad som mer eller mindre verkar på inbillningskraften finner således bos oss vanligen en bördig jordmån, Häraf kan man förklara denna blinda tro på undergörare af alla slag, som, förunderligt nog, beherrskar icke blott den råa hopen, ntau äfven de mest bildade ) ersoner. Af alla, ännu af förnuftet ofattliga, sådaca ?hemliga natarkratter? är det väl ingen som i högre grad verkar på inbillninen än den 8 k. animala magnetismen öreställningen att det i menniskonaturen skulle finauas en kraft, hvarigenom den ena menniskan genom blotta vidrörandet af en annan skulle kunna helt och hållet beherrska densamma och göra den till ett viljelöst verktyg i dena andres hand, är så hän raode, stt man ioke må törundra sig om leana mystiska lära, efter så många eckifkande öden, ännu förmår att missleda det pröfvande förnuftet. Det är så mycket minire naderligt som det obestridligen ligger