STOCKHOLM den 27 Febr. Erigoet i Slesvig bedörhdt från fransk ståndpunkt. (Från Aftonbladets korrespondent i Paris.) Hvad helst för tillfället kunde vara att härfrån meddela, anser jag mig dock under värvarande förhållanden i första rummet böra egna några rader åt ofvan angifoa ämne. Visserligen erhållen I derhemma lika hastigt oc. måhända hastigare, än vi här, underrättelser från krigsteatern, men det kan dock ej ennat än intressera er att höra buru sakerna toga sig ut betraktade från utländsk ståndpunkt. Ett r det att, såsom i en föregående upp sats om Danmark och franska pressen blifvit nämndt, de alimänna sympatierna, väsentligen af brist på en klar insigt i rågen, till att börja med varit något vacklande, sällde de sig nästan belt och hållet på Danmarks sida från det ögonblick, då den preussiskt-österrikiska våldsgerningen blef ett faktum, På samma gäng upphörde all hänsyn till de spetsfundiga rättstolkningar, med hvilka fransmännen dittills, för det mesta mot sin egen vilja måst sysselsätta sig. För den franska rättsoch hederskänslan var det nog att veta, att ett litet folk om 2 millioner med en här, som på sjelfva stridsplatsen knappast öfverstigit 25.000 man effektiv styrka, hotades med avfall af 45 millioner tyskar med en här på 100 000 man, hvilken, om så behöfdes lätt kunde tredubblas. Motstånd kunde nästan förefalla som en dårskap; men äfven ett hopplöst motstånd mot våld och orättvisa ingifver ovilkorligen aktning och deltagande. Då de tyska makterna i en icke en gång höflig form tillbakavisade det franskt-engelska förslaget om ett upskof af sex veckor såsom ett för den danska författningens återtsgande nödvändigt anstånd, tillfogades Frankrike en förvärmelse, som ej torde så hastigt blitva glömd och som utsätt frön, hvilka man måhända framdeles under gynnande förhållanden skall få se uppspira. Päåtagligen hade man ej väntat sig ett så tvärt, nästan brutalt afslag, och ti!l och med den officiösa Constitutionnel, vanligen så skonsam och öfverseende med tyskarnes politiska drölerier, tog denna gången bladet från munnen och gjorde de tyska makterna ansvariga för de möjliga följderna af en sådan otillböjlighet. Att kejsar Napoleon skall kunna från tyskarnes sida påräkna någon erkänsla för den moderation och välvilja han visar dem, är ej skäl att aptaga. Han behandlar dem uppenbarligen söm en läkare sina patienter, eller som en lärare sina ostyriga disciplar, i hopp att genom mild behandliog föra dem till förnuft och sans, och hans önskan är att kunna medverka till den tyska friaden genom upprättandet af ett Rhenförbuad, hvilket tvifvelsutan gkulle vara långt mera i Tysklands sanna intresse än den helt och hållet abstrakta, ja omöjliga enhet, som de metafysiska nationalföreniavs vurmarne gjort till sitt mål. Det är dock att befara, att kejsar Napoleon i detta afseende gör sig en illusion; endast ordet Rhenförbund och det att id6a understödes af Frankrike är nog för att tyskarne aldrig skola vilja realisera den, utan heldre lefva som politiska utomer till domedag. Dessutom skall han säkerligen enart få erfara, att desto mera eftergitvende han visar sig, desto förmätnare skola tyskarne blifva, Sålunda tyckes det ock hafva blifvit fattadt af några organer inom pressen, hvilka gjort antydninger om, ett denna öfverdrifoa moderation till slut kunde blottställa fraoska regeringen för samma misskredit, i hvi.ken des eogelska råkat genom sina häftiga och bufvudiösa no:er af lord Ruvsell. Då nu verkligen invasionen i Slesvig egde rom, något hvarpå man ända in i sista ögonblieket ej rätt ville tro, bief harmen allmän och oföratälld. Det kändes som en kränkning om icke af Frankrikes intressen, eå åtminstone af dess ära att emot dess vilja och önskan kanonen ljöd på så nära håll. Sjelfva Le Temps vågade ej att urskulda de tyska stormakterna, och Opinion natioxsale stämplade deras framfart som en Saete de låchet et de brutalit4. . Alla sympatier voro af gjordt för den svage, sota angreps af en så enorm öfvermakt. Och när underrättelsen kom att preussarne två gånger blifvit slagne sid Missunde blef glädjen stor och allmän. De flesta önskade, och med fransmännens lifliga fantasi fonnos många som verkligen trodde det omöjliga, att genom något underverk danskarne skulle lyckas att bibehålla sina positioner en ruad tid bortåt, och åtminstone så länge tills någon bjelp kunde erbällas. Isyonerhet var Preussens otur här behaglig, alldeostand fransmännen ha mera aktning och sympatier för österrikarne, hvilko de, att döma af hvad nyligen yttrades i Opinion nationale, anse hafva i Italien af dem lärt sig att slåss; och dessotom nyligen preussarne bland en massa annat skroderi äfven uppdukat sådana dumheter, som den, att det närvarande kriget ej endast syftade till att qväsa Danmark, utan äfven attgifva Fraokrike en viok om Srvad dess frid till hörert, hvarvid man tycktes glömma alt taga i beräkning den enorma skillnaden i antal och den påtagliga otillräckligheten af droska trupper för en så långsträckt för svarslinie. Under:de dagar, som följde när mast på underrättelserna ora danskarnes tappra eeh lyekhga försvar mot en fiende, som synbarligen har att tacka endatt och ållenast sin numerära öfvervigt för hvarje äfven den minsta framgång, uttalade många ar pressens organer ädia och varma ord i irägan. Så t. ex. yttrades i Le Sigcle för den 4 Febr.: Förr var det de svage och öfvervunna, som förenade sig emot de slar!