STOCKHOLM den 25 Febr, Den franska pressen börjar nu för allvar föra på sig med med anledning af de tyska stormakternas röfvareangrepp mot Danmark. Af skarpa artiklar i Patrie, Sigcle och Journal des Debats kan man tydligt se, hurudan stämningen är i Frankrike och att franska nationen börjar bli fullkomligt väckt ur den sömn, i hvilken den genom de långrådiga diplomatiska förhandlingarne i denna sek blifvit inlullad och att den börjar förslå att här är fråga om någonting annat än om tyskt förbundszräl, att det gäller ett lörsök från de tyska stormakternas sida att i grund förkrossa och tillintetgöra ett litet, idelt, upplyst och frihetsälskande folk, som Frankrike alltid kunnat räkna bland sina rofaste allierade. Äfven hoftidningen la France har, enligt ett telegram, i lördags noehållit en artikel rörande detta ämne, hvilken antyder att franska regeringen anser tiden vara inne att lemna sin påtagna indifferentism och omsider erkänna att den danska frågan är en europeisk fråga — en artikel som jemte de påbörjade franska rustniogarne framkallat panisk förskräckelse på åtskilliga europeiska börser. Efter hvad det förljudes skola äfven: i dessa dagar meddelanden hitkommit från franska kabinettet, som bära vittne derom, att Frankrike mycket gerna skulle se, om 3verge-Norge utvecklade en större aktivitet i denna sak. Från alla håll i Europa märker man också en förundran deröfver, att Sverge-Norge under sådana förhållanden som de närvarande icke gifver det minsta lifstecken från sig; äfven de, som intet närmare begrepp hafva om Sverges andel i händelsernas utveckling eller om de sympatier som råda emellan svenska och danska folken eller om den vigt, som bevarandet af Danmarks konstitutionella frihet har för vär egen utveckling, äfven de kunna icke fatta, huru det är möjligt, att en nation, sådan som den svenska, kan i fullkowmligt lugn åse, huru krigslågan rasar i dess omedelbara närhet och overksamt vänta på det politiska prejudikat som ligger deri, att ett litet folk, som är dess Bärmaste granne, rättlöst öfverfalles och för krossas. Till och med åtskilliga tyska blad, som icke kunna sympatisera med Preus3sens eröfringsplaner, när de finna att de äro ämnade att utföras för Preussens egen räkning, ha ett och annat ord till beklagande af Danmarks olycka, woran ibrisens Schweden durch sein unheilvolles bald Wollen bald Nicht-wollen egrossen Antheil hat4 (hvari för öfrigt Sverge genom sitt olycksbringande Jag vills — Jag vill inte? har en väsentlig andel.) Det är otvifvelaktigt, att denna känsla delas af hela den stora allmänheten i vårt and, om man undantager en hop börsoch affärsmän, hvilka här säsom i alla andra länder ständigt och under hvilka förhållanden som helst äro obetingadt färdiga att offra framtidens intressen och alla högre olitiska syftemål för ögonblickets vinst och intresse samt en del af byråkratien, som steloat i formelt pedanteri och söker ett temligen negativt bevis för politiskt förstånd uti den totala frånvaron af alla varmare käns lor, af alla vidgade vyer, af alla nationella instinkter. Symyjatierna för Danmark och oron öfver vår fullkomliga overksamhet ä:o allmänna : landet. Man har dock hittills i allmänhet tröstat sig med vår populära regeringa visdom; man har förespeglat sig att den full. följer en väl anlagd plan och att den till följd af sina djupsinniga, men oatransakliga råd nog skall framträda och handla i rätt tid. Ack! huru mycket tager sig icke stor. artadt ut på afstånd och för en inbillning, sorå förut är stämd till beundran och optimism. På närmare håll får man alltför ofta besanna Axel Oxenstjernas ord: mirum est, quantula sapientia mundus regitur! Der som något får tilfälle att genomskåda der slöja som höljer vår yttre politik och taga någon kännedom om den plan, efter hvi!ker ett tiomanonaräd på sista tiden handhalt hit hörande angelägenheter, kommer lätt på der tanken, att denna plan består deri, att icke ba någon plan, några afsigter, några syfte mål alls, utan blott att förhindra hvarje po sitiv åtgärd, låtande allt gå på måfå, under förbidan, att politikens stekta sparfvar? slut ligen kanske kunna flyga in i den öppnade munnen. Vi återkomma till ett närmare betraktande af denna sakernas ställning, hvari en förän dring nu torde vara att motse, och hvilken omständigheterna i alla händelser skola framtvinga, ehuru deti flera hänseenden kan vara fara värdt att det blir tör sent, Vi nöja 088 för dagen med att till de många uttalanden af dena svenska pressen som vi förut anfört, foga följande ord at de i denna seck ytterligt moderata Jönköpings: bladet, som af grannlagenhetskonsideratione! icke ansett lämpligt att förut uttala sig: Vär tystnad har ej härrört deraf, att v mindre än andra sympatisera för danska tol kets betryckta ställning, eller att vi lägre uppskatta de faror, som äfven i Skandina viens sydligaste del hota Sverges och Norge: intressen; vi hafva blott ansett det vansk ligt för pressen att i en sak som denna så pådrifva regeringen, då man ja bör kunnt anse sig fullt öfvertygad, att dess sympatie: och dess politik gå i samma riktning son folkets önskningar, hvadan skiljektigheten åsigter endast kan omfatta frågorna: hur w—A AA — 2 21 omm