Underrättelser från Danmark. Ur danska Dagbladet meddela vi följande bref från krigsteatern: Sönderborg den 16 Febr. tcHvar blir fienden utaf? Nu ha vi legat här i mer än åtta dagar och ha icke sett till de ärade preussare och österrikare, som i början af detta fälttåg visade en så stor snabbhet i sina rörelser. Patruller visa sig naturligtvis då och då, och några skott vexlas, så till exempel i går, då en preussare måste plikta med lifvet, emedan han kommit våra poster för nära — men förberedelser till ett angrepp på vär ställning härstädes märkas icke, lika litet som något angrepp ens blifvit försökt. Man har berättat, att fienden samlat brotrain i en skog vid Sandbjerg, för att försöka slå en bro öfver Alssundet; det skulle bli en svår uppgift. Man tror äfven att han väntar på gröfre kanoner, innan han vill företaga sitt angrepp; det är ju möjligt. Man gissar slutligen, att hans dröjsroål står i förbindelse med ryktena om ett påtänkt vapen stillestånd ; det skulle vara högst bedröfligt Lyckligtvis ger man af de i gär anlända köpenhamnstidningarne, att det ej ligger någon sanning i de här kringlöpande ryktena om, att ett vapenstillestånd skulle vara i görningen. Det är helt naturligt, att dylika rykten kunna uppstå. Då något går på tok, är man så hugad för att göra detännu värre, och efter det sorgliga återtåget från Dannevirke har man genast varit i ordning med att tillaga rykten om det som under närvarande förhållanden är ännu värre: ett vapenstillestånd. Inom armen gingo dessa rykten från man till man, ingen ville sätta lit till dem, in: gen vågad alldeles tillbakavisa dem, och följden var en ständig oro för, att de dock skulle vara sanna, att armån skulle förlora tillfällef, att i det stora visa sig sådan den verkligen är, att ett vapenstillestånd skulle vara inledningen ill en fre:, hvars beskaffenhet lätt kunde förutses efter det faktiska tillstånd, som skulle vara utgångspunkten för förhandlingarne. Det skall lyfta en sten från mångens bröst, att erfara ryktets osanniog, och vi fråga derföre åter: Hvar blir fienden utaf? Kommer han icke afsig sjelf, hoppas jag att vi skola söka upp ho honom både här och i Nord-Slesvig. Jag såg i går 1:sta regementet marschera förbi fönstren. Lederna hade blifvit något glesa (det saknar etter striden vid Kongshöi och Oversö cirka 500 man, 11:te regementet cirka 400 man, men det är icke osannoJikt, att flera af de saknade ännu kunna komma till rätta och skola stötä till regementiena), af officerarne voro åtskilliga nya, men humöret var detsamma. Det är ett gladt regemente. Alltid säng och munterhet, alltid köpenhamnska ?Witze, stundom litet plumpa, men i fält välgörande bevis på godt lynne, alltid lust att åter gå på. Affären vid Oversö (Sangelmark eller Bilskov) visade, hvad dessa tvenne regementen (och isynnerhet det 1:eta) duga till. Der stod ett bokstafligt handgemäng. Våra och fiendens kolonner stötte ihop med sådan häftighet, att det flög gnistor ur vapnen (jag har en högre officers försäkran devum), veko ett ögonblick från hvarandra och gingo derefter återigen på. — Om effären vid Oversö förtjenar anmärkas, utt då de tyska ber tielserna förklara, att österrikarne derstädes eröfrat från 0ss sex ka noner, är detta sanningslöst. Vi hade, enligt hvad jaz förut berättat, endast tvenne kanoner i elden, under -betäl af den raske premierlöjtnant Griner vid 11:te batteriet, och de kommo båda välbehållna tillbaka från kampen. Har derföre fienden fått kanoner, måste det vara sådana som ban uppsamtat på vägen, der de måst lemnas efter till följd af hästarnes utmattning. I går besökte jog flera af de härvarande lasaretterna. Här äro lasaretter på Sönder.