— En författare i Jemtlands nya Tidning yttrar i afeeende på den nuvarande politiska situationen bland arnat följande: Hvad tänker svenska regeringen i detta ägonblick? Och hvad kommer den att göra? — Se der tvenne grundfrågor, som nu gå man och man emellan, utan att, mig veterligen, hafva mötts af något tilltredsställande svar. Hvad svenska regeringen redan låvgt före dette borde he gjort, derom tror jag, att man nu börjar blitva temligen ense; men hvad hon kommer att göra, det är nu som hittills insvept i ett mystiskt dunkel. Kan grefve Manderström lösa den gåtan? Jag tviflar högligen. Der har funnits en tid, då han kunnat göra det, om han velat. Den tiden, den bästa tiden, är nu försutten — derom är intet tvifvel. Något, ja mycket kan möjligen ännu repareras, men långt ifrån allt. Förlusten af Dannevirke skall nog en lång tid komma att hvila som en blytung marg öfver svenska kabinettet; ty ansvaret för denna förlust kommer alltid att ytterst drabba Sverge. Hade för ett par månader sedan, då situationen redan började bli så hotande, åtminstone något åtgjorts från Sverges sida; hade till en början en observationekår blifvit sammandragen i Skåne, som vid tillfälle och behof kunnat transporteras öfver till danska öarne, såsom det ekedde 1848, — så skulle ansvaret nu känts mindre tungt och tryckande. Om ock icke kriget derificnom förekommits, hvilket kan vara möjigt, så bör väl ingen kunna tvifla ätminstone derpå, att Dannevirkeaffären i sådant fall nu hade varit ogjord. Men, invänder man, buru skulle Sverge kunvat väga ett sådant steg, som att skicka en delafsin armå till Danmark, utan Englands eller åt minstone Frankrikes goda minne, och utan att någon allians på ena eller andra hållet blifvit uppgjord? — För dem, som anse in för betänketid tillräckligt lång, då det gäler att göra rätt, om äfven detta rätta sammanhänger med ens eget närmaste intresse, såsom då det t. ex. brinner i granneus knut m. m., kan en sådan tråga visserligen ey nas helt enkel och naturlig; men de åter, och jag hoppas att pluraliteten af svenska folket tänker . på detta sätt, hvilka tro, att rätt under alla förhållanden blir rätt, och att den, som vågar i rättan tid, äfven ojemförligt mindre utsätter. sig för den dermed förenade risk, de skola se saken helt annorlunda och djupt beklaga, att Sverge redan förspillt den bästa tiden i dansk-tyska striden. De icke blott hälla före, att om Sverge för några månader sedan energiskt och tydligen ådagalagt sitt fasta beslut att handla, så skulle måbända hela kriget blifvit om intet, utan hysa äfven den öfvertygelsen, att genom ett sådant kraftfullt initiativ från svensk sida skulle till följd af opinionens mäktiga påtryckning i Europa sjelfva stormakterna nödgats bestämdare träda fram på scenen och tvistefrågan sålunda kunnat regleras utan blodsutgjutelse. Men hvad bryr sig diplo. matien om opinionen? Svenska kabinettet fortfar att skrifva sina noter... och det är nu alldeles klart, att samma kabinett aldrig trolt på möjligheten af det krig, som nu utbrutit, samt följaktligen handlat i öfverensstämmelse med denna tro, HD