FET VIS IE I a SD ER för en sjötafla, vändande bussen och skakande på hufvudet; de kunde icke utfondera hurua detta skepp med en sådan tackling kunde på detta sätt gå tvärt emot vinden. ej heller skulle de älska vara ombord på detta andra fartyg hvilket borde under dessa förhållanden ögonblickligen kantra; men flerftålet åskådare voro icke sjömän och de an togo på god tro att manövrerna voro rik tiga. Men hemma satt L. och hade fullt upp att göra. Figurmålaren målade sjömän uti båtarne i förgrunden och landskapsmålaren gjorde fartygen med tackel och tåg Allt som målades gick genast åt. På ep exposition vid denna tid hade L. tjugotvå nummer; man sade honom att det ej fanus plats för alla, men han tvingade sig tll plats. Äfven den koogl. familjen uppmuntrade honom: af konung Osear och dåvarande kronprinsen emottog han dyrbara beställningar. Följande sommar erhöll han nädig tillåtelse att medfölja korvetten La gerbjelke på en expedition till Nordsjön; flera hundra teckniogar af fartyg voro frukten af denna resa, så att hädanefter äfver I sjömän kunde med lugn njuta af framställ niogen utaf sitt element. rån en derpå följande resa till Norge medförde ban en stor samling studier i olje färg och teckningar af vattenfall och fjell artier och började derefter behandla vatten allsgenoren med den framgång och skicklig het, hvarför han gjort sig så ryktbar. Men han insåg snart att om han ville gå vidare framåt fick han icke längre stann: hemma, der inga förebilder eller medtäflare funnos för booom. Och hvart skulle bar ställa sina steg, om icke dit, der samtidens största vattenfallsoch marinmålare uppsla git sin atelier. I Kristiania hade han haf: tillfälle att beundra eti taflor af Andreas an si Achenbach och nu gaf ingen ro förr än han bunnit målet för sin föngien. Til Disseldorf anlände han sommaren 1852 oct blef välvilligt emottagen af Achenbach, som visade honom den godheten att ofta besöka bans atelier för att gifva honom goda råd Snart. förvärfvade han sig rykte i Tyskland och sålde taflor i Berlin, Leipzig, Prag, m fl. ställen till högt pris. Uader sista året af sin vistelse i Disseldorf trädde han i förbindelse med genremålaren Kilian Zoll för behandlingen af foster ländska ämnen, figurer med landskap. Första och sista resultatet af detta försök var den stora taflan: Färden till en julotta i Småland, en af de bästa taflor som utaf svenska målare blifvit frambragta. Utom den mästerliga bebandlingen, den präktiga effekten och färgen, är en så äkta svensk prägel tryckt på det hela, att man måste djupt beklaga det förhällandena lade hinder i vägen för fortsättoingen af de ämnen, de båda artisterna ämnat framdeles tillsammans måla. Och hvem skulle väl bättre känna folklifvet än de båda? L. var född och uppfödd bland folket; Zoll hade tillbrägt flera år i Småland och Dalaroe, derunder han noga studerat allmogens seder och bruk. 1855 reste L. till Paris och uppehöll sig derstädes tre år. Han stod nu på höjden af sitt rykte. Ett af hans bästa arbeten, det at staten inköpta, i museum befintliga, vattenfallet. förskrifver sig från denna period, likasom det utmärkta landskap med vattenfall, för hvilket han erhöll Paris-verldsexpositionens mention honorable. Det var i denna branche som Marcus Larsons konstnärskap framstår såsom mest a och i hvilket han hade få medtöflare. År 1858 återvände han till fåderneslandet och föranstaltade I Stockholm en af sing stora expo sitioner, desrvid förevisande det stora, åt sta: ten för 15.000 rdr hembjudna vattenfallet. FTaflad beundrades af alla, men detvå främsta riksstånden motsatie sig inköpet af en konstprodukt, som skulle utgjort en prydnad för hvilket musenm som helst. Men L. tappade icke modet. Stora påaner bvälfde sig i hans hufvud. De stora städernas Juft, som han så många år insuyit, blef honom för qvaf, ban längtade till landet och Guds fria natur. 1 det pittoreska Småland, en och ea half mil söder om Wim merby, utsåg han ät sg ämpede. tillbringa. sinaen plats, .der han återstående dagar. På-en höjd, der två landsvägar skära hvarandra i-rät vinkel, anlade han en storarted sillar På en granitmar, som omslöt fyca fum, reste sig en åttkantig träbyggnad, prydd med altaner och verandor. Första våningen innehöll en stor aetelier, den andra en sal och några rum och öfverst ea öppen gång omgifven af balustrader, der man hade en känryckande nisigt öfver sjöar och skogar åt alla håll. Här ville han ejelf arbeta och tillika öppna en stor undervisningsavstalt förusga landskapsmålare från Sverges alla landsdelar. Ämnen till studier och faflor kunde aldrig fattas i dessa gamla sko: gar, der yxhuggen sällan gifvit genljud mot bergväggarne. Sjelf -hede han konstruerat byggnaden ledde: sjelf arbetet och arbetade tillsammans med de. andra. Hösten 1858 var byggnaden färdig. Han ville likväl! föret, innan han slog taflor i Köpenhamn; Big i rö, förevisa sina men lyckan, 20m hitbörjade öfvergifva tills så gynnat honom, honom. q Köpenhamn rönte han ingen särdeles uppmuntran. Han uppehöjll sig likväl derstädes och i Skåne tll våren 1859. Eo tidig vårdag bröt han upp och ställde kosan mot hemmet. Hunnen till en mils afstånd åderifrån får han se en ee svart rökpelare uppstiga mot den klara luften i riktning mot mälet för hans resa: Ham anade icke den förfärliga betydelsen af denna rökkolonn, nen fick åfråo uteänr fr: visshet derom, då ett hemFo bud, med förtviflan målad i sina anletsdrög, mött: honom och underrättede att bang vackra Han emottog underrättelsen lugnt, men skyndade färden och stod snart vid den der de rykande bränderna lågo öfver förboppningars graf. des visserligen att återup öech vackrare än den nedbrunna, villa. uppgått i lögor. fate ans Nya planer uppgjorpföra villan större och grunden dertill lades, men medlen fattades och han iemnade stället för att aldrig mera återse detsamma. 1860 i Maj lemnade L. för alltid fädernejorden, I Helsingfors och i skalden Runebergs hem tillbragtes ett år, hvarefter han rasta ill Petersburg, der hang målningar