Zelma Thulstrup, född Hahr. F Som endast skapad för att hjertan vinna, I lifvets solbeglänsta förgrund stod Helt nyss en ung, en glad och liflig qvinna, Talangfull, anspråkslös och hjertegod. Ett ljuft, harmoniskt väsende, hon väckte Blott harmoni så långt hon spiran sträckte. Hon uppnått höjden af sin lefnads lycka, Ty, älskad maka, nyss hon blifvit mor: Hon fått en dotter till sitt hjerta trycka! O, hennes sällhet syntes väl för stor För lifvets engel, ty han händren knäppte Tillsamman rörd, men ack — han facklan släppte! Den brann blott kort och slocknade så sakta, Och — Zelma var ej mera jordens gäst : Hon fick ej mer sitt späda barn betrakta, Hon skyndade till evig sällhets fest, Men visste ej, så lätt var öfvergången, Att hon till himlen styrde högtidsgången. Och dock, hur gerna hade hon ej andats Annu på jorden i sitt trefna tjäll: Med frid och glädje hvarje morgon randats, Med frid och glädje nalkades hvar qväll, Och kärlek såg förut en lefnadsbana, Der sällspord lycka blott man kunde ana. Ack, Zelma blef ej i sitt hopp bedragen, Det fylldes opp mer herrligt än hon tänkt. Det var blott oss, som bländades af dagen, Som döden i förtviflans natt har sänkt, -— En natt, som inga stjernor kunde mista, Ty alla funnos de på Zelmas kista. Men hoppet lefver! Från förtviflans dvala, Som endast var dess skendöd, upp det står Igen och tröttnar ej att oss hugsvala, Och torkar vänligt bort hvar sorgens tår, Och andas vårluft i det qvalda sinne, Och visar Zelma — som förklaradt minne. Ja, minnets bild af en förfluten lycka I smärtans eldugn blifver gjuten hel, Och saknaden den sedan skönt skall smycka Till ideal uti dess minsta del. O! make, moder, det I skolen skåda Uti det hem, der ingen död får råda. Så samlen då ihop till idealet, Men lefven för den Zelma, som är qvar, Hon, som af sin förlust ej känner qvalet Och Jer mot ljuset i sin knoppningsdar. Gud är barmhertig, ty er blef det gifvet En ros för den, Han tog till Sig och lifvet. —1 0. (oo RARE ANAR I