stego ur och gingo närmare, begärand att få tända våra cigarrer. En lång och välväxt flicka, med ett friskt och behaglig ansigte, om vid pass fjugu års ålder, bad 0ss vara hjertligt välkomna, räckte oss eld och hemtade oss äfven ur sitt vagnhus två stolar eller träblock, på hvilka hon bjöd 0s8 sitta ned. Viuttalade vär förvåning öfver att finna ett så ungt fruntimmer ensam i denna vildmark. Vårt deltagande tycktes gripa henne och hon svarade oss med gråten i halsen, medan hon på samma gång lagade om elden under pannan hvari majskakan gräddades: — Ja, jag känner mig allt bra ensam här. Hela långa dagen sitter jag här allena. Ty först frampå qvällen kommer min lilla bror hem, som vallar oxarne ett långt stycke härifrån, och far, som gör låoga utflykter omkring i trakten, för att söka få spaning på något nytt jordstycke, som kunde passa oss att köpa. I dag har han återigen gått framåt floden till.4 Vi märkte nu ett litet af bräder och qvistar uppfördt skjul bakom vagnen, och derunder en bädd af kuddar och buffelhudar. Der bakom är fars och min lilla brors sofplats.? Corps de logi!et var uteslutande för dotterns räkning. Han I varit länge här på trakten?4 — I tre veckor, men redan i våras började vi vår resa från södra lowa, och ha nu i fyra månader flackat omkring på det här viset; far har ingen rast eller ro, men kan omöjligt komma sig för att fatta något beslut. Hon mäste till slat berätta oss hela sin familjehistoria, hvilken var för mig af stort intresse såsom ett bidrag till den orolige amerikanske movernsa? karakteristik. Fadren och modren voro båda från Virginien, hade lemnat detta land för tjugotvå är sedan och i likhet med många virginier den tiden dragit vester ut till Kentucky, der de några år varit bosatta och der hon, vår unga värdinna, blifvit född. Föräldrarne trifdes bra i det vackra Kentucky, men icke länge. De voro inga synnerliga vänner af slafveriet, och då de föresatt sig att endast lefva i en fri stat, så sålde de allt hvad de egde och drogo öfver Ohio in i Iilinois, som då kommit mycket i ropet. Men till södra Illinois kommo snart äfven en mängd Nor theners (kolonister från Nya England). De hade ett öknamn för de gamla invandrarne från södren och kallade dem Hosiers?, Det tyckte far och mor inte om. Landet blef dem föröfrigt alldeles för fullt, och de sålde åter allt hvad de hade och drogo längre åt vester öfver Mississippi till den midtöfver på andra sidan liggande staten Missouri. Men det var återigen en slaf stat, och då modren der dog strax sedan hon gifvit lifvet ät den nu trettonårige brodren, så fann fadren vistelsen der till slut olidlig, ref åter ned sin stuga, spände oxarne för vagnen och drog med dotter och son vidare till Iowa. Här leide de under en följd af år ganska lyckliga på en liten vac ker farm. Hon, dottreu, skulle gerna ha velat stanna der för beständigt. Men efter någon tid började fadren åter tala om att draga vidare, och ehuru hans hår under tiden hade grånat, så bröt han äter vid vårens början upp med pick och pack för att styra kosan norrut till Minnesota. Gingo ej affärerna bra för honom i Iowa ? — Ack jo, de gingo visst mycket bra. Vär farm var en af de bästa i hela trakten.4 — Men hvad var då egentligen anledningen till att ni inte stannade qvar? — Jag vet inte rätt hvad orsaken kuade vara. Men far hade blitvit trött vid Iowa. Han är at ett så oroligt lynne, och sedan mors död ger han sig aldrig någon ro. Vi ba no i flera månader flackat omkring från skog till skor, och från flod till flod, den ena degen efter den andra, utan att veta hvar vi skola hamna. Då vi lemnade Iowa kommo vi först till Root-river, derefter till Minioka-river. Men der tyckte far att det redan var för mycket folk och jorden för dyr. Derefter kommo vi till Cannon-river. Men der, sa far, fanns det för mycket Sjumpers4 (löst folk). I tre veckor ha vi nu varit bär vid Minnesota-floden. Far tänkte först att vi skulle stå oss ned i skogsbygden. Men det skulle varit så förfärligt ledsamt att sitta ensam i tjocka skogen hela dagen så att jag bad honom afsiå derifrån. Här på den fria prairien känner jag mig inte så öfvergifven. Jag kan se floden och titta ut en liten smula i den öfriga verlden. Och när far samt Christie och oxarne kom-! ma hem om qvällen, så kan jag redan på långt afstånd se dem. Afven kommer ibland en vandringsman, som har sin väg här förbi, och talar några ord med mig, elleri någon stackars hungrig indian. Det är be-! skedliga menniskor; jag ör vau vid demi från Iowa-tiden och vet hur jag skall bete mig med dem. Jag ger dem alltid litet majsbröd. Visst är de dock ibland litet tjufaktiga, och man måste ha ögonen på dem. Så har jag i dag blifvit bestulen af en af dem, som satt här hos mig en god halfiimma. Jag anade ingenting ondt, och förat då han redan var borta och jag ej längre kunde se honom, märkte jag att fars vackra röda tobakspipa sakvades. Det skall gräma far mycket. Men det är rätt åt honom; hvarför lemnar han mig också här 2å ensam. Men se, der kommer han!4 Vi kastade ögat ned åt flodstranden till, der solen just nu höll på att gå ned och hvarifrån vi sågo en man med raska steg närma sig, hvilken snart presenterade sig för oss som den unga flickans fader. Jag öfverraskades att finna detta så uugdomligt oroliga hutvud betäckt med nästan silfverhvita lockar. Efter några frågor och svar om vårt Hvarifrån och Hvarthän? kommo vi i ett lifligt samspråk, och vi underrättade honom derunder på det vänskapligaste sätt, att hans dotter vore mycket bedröfvad öfver det nomadiska lefnadssätt hon nödgades föra och att hon nästan med tårar i ögonen berättat oss sin egen och hans lefnadshistoria. Ja, jas, sade han med någon otålighet, fjag har nog märkt det. Hon suckar och längter efter ett hus. Ettfast hua, säger hon, vill hon ha. Men se sjelf, min herre, om hon har någon rätt att beklaga sig. Bemöter jag henne kanske inte som en lady? Har jag inte gifvit henne hela