ligen framställa. Detta var det offer, på vissa bestämda tider nedlagdt på det altare hvarifrån en vådeld så plötsligt skulle bryta lös och döda hela församlingen. De som forskade efter förborgade ting och utom der lagliga spekulationens område, och ej för mådde tillfredsställa sin nyfikenhet på detta håll, sökte vinna sitt mål genom att tränga in i arma jordiska qvinnors innersta tankar och känslor. För qvinnornas själar hade de ej mera bekymmer än sådant folk vanligen har för själar. Det berättas, att allt hvad de gjorde för sina arma åhörarinnor, var att midtför deras näsor stänga till sakristiedörren, för att icke bli afbrutna under räddandet af de förgylda bilderna, altarkärlen, drägterna, sofforna, mattorna, borden och stolarne. Sedan alla dessa heliga ting hade blifvit bragta i säkerhet, öppnade en af presterna sakristians dörr, gat aflösning åt den döende massan och bad dem begifva sig upp till himlen. Den gamla välsignelsetormela: Gack i frid, värm och mätta dig! har väl aldrig blifvit på ett sällsammare sätt uttalad. Ugarte — sådant är det minnesvärda namnet på den man, som anordnade och presiderade vid detta bränneoffer — är en person, synnerligt lämplig att hålla i gång den rörelse, som bedårat den katolska verlden under de sednaste åtta eller tio åren. Han hade hört afundsvärda saker om Peterskyrkans och dess kapellers glans, och han skröt öfver att kunna åstadkomma en effekt, större än i hela den öfriga verlden. Och han har hållit ord. Allt slutades i eld och rök, i dödstystnad och grafmörker. Den prunkande processionen försvann omsider under en vidt gapande porial, för att aldrig återvända annorlunda än i de svartnade, calcinerade fragmenterna af 2000 menniskokroppar. Detta är slutet på hela denna öfverdrift, och ehuruväl man i vårt land troligen ej är sinnad att bekläda våra kyrkor med mussliner och 20,000 lampor, så är det dock icke ur vägen att erinra Om nödvändigheten af att vara klok och moderat i alla stycken. Alla tiders vishet och all erfareahet är emot öfverdrift, vare sig i lära, i gudstjenst, i utöfning eller i uttryck. Den är en halmlåga, som säkert kommer att förlära sig sjelf, om den ock fladdrar upp likasom Pampas skogseldar och skjuter upp med sina flammor ända emot skyarne. Ingevting bygdt på öfverdrift har någonsin förblitvit beståndande. Det är ej nog med att en lära icke kan vederläggas, eller att mycket kan sägas till förmån för ett bruk. Öfverdrift är i och för sig en sjelffördömelse. Allt hvad som öfverskrider vissa råmärken, hvilka det endast erfordras en smula förstånd och blygsamhet att skönja, kan ej vara annat än en utväxt på systemet, ett slags missbildning. Vi äro skapade och utvecklade enligt vissa proportioner, och om äfven dessa nödvändiga proportioner icke äro så i ögonen fallande i politiken, i sällskapliga förhållanden och i religionen som de visa sig i menviskokroppen och dess omedelbara behof, så kommer detta endast deraf, att vi uti moraliska och andliga frågor äro hänvisade på att sjelfva utfinna den rätta proportion, och att det är en af lifvets pligter att så göra. Vi kunna ej misstaga oss, då vi förklara det vara en syndig och löjlig dårskap att äårligen använda en hel månad till oupphörliga. kyrkoceremonier och kostbara illuminstioner, alltsammans till heder för en dogm, af katolikerna helt nyligen tillagd deras tro, och med ett blott indirekt och möjligt inflytande på menniekornas vandel. Resultatet af allt detta ha vi för oss i de svart nade lemningarne af de 2000 arma varel. ser, som San Jagos prester påstå ha blifvit af den heliga jungfrun på ett underbart sätt upplagna i dess sköte. i i i Utan AR RRANAA ;