Vi ha nyligen omtalat den fasansfulla tilldragelsen i San Jago, Chiles hufvudstad, då uti domkyrkan i nämnde stad omkring 2009 menniskor blefvo innebrända. Times innehåller härom följande särdeles läsvärda betraktelser: CAldrig har väl någon olyckshändelse varit förfärligare än den i San Jago. Den öfverträffar icke blott alla de obyggligheter man läst om, men den sammansmälter alla dessa uti en vidunderlig förening. Man återfinner här den indiska qvinnobränningen med sina handtlangande braminer; autodafön med sin påle, sina kedjor, sina risknippor och sitt presterskap; inqvisitionens tortyrer; de första kristna martyrernas tjärade och antända skjortor; det bjelplösa skeppsfolket på det brinnande däcket, med det glödheta regnet ifrån tågverket; en af het aska eller lava öfversvämmad stad; ballettdanserskor, som brinna upp; ned: trampade och förqväfda teaterbesökande. Man äterfioner här dessa massor af olyckliga, som fly undan elden från den ena våningen till den andra i ett faktori; grufrasens förstörelse; religionsbruken i Dahomey; Juggernauths blodiga vagnshjul; jungfruoffren, hvilka förmädde de gamla hedningarne att öfvergå till filosofi och ateiem — slla dessa fasansfulla bruk och förfärliga skädespel tyckas ha samtidigt på en enda teater och i en enda akt uppförts i San Jago. Denaa händelse öfverstiger måttet af mensklig dårskap och äfven måttet af mensklig skarpsinnighet, hvilken alltid öfverträffar sig sjelf i fråga om dårskap och förblindelse. Ett folks eller en religions värsta fiender kunde ej ha begått en grymmare massaker. Nordamerikas unionister hafva under månaders lopp beskjutit Charlestown utan annan framgång än att antända några kojor och skada två arbetare. BSjelfva himlens ljungeldar kunna knappt under ett helt århundrade döda så många menniskor som hycklarne i San Jago på en fjerdedels timma. Den förfärliga åskstrålen skakar en hel stad, men träffer ej mer än en eller två personer, hvilka inom ett ögonblick försättas utom alla qval och plågor. Här deremot fick blomman af en stor stad lida det mest marterande af alla dödssätt. Men det var offrens blinda förtröstan, som lemnade dem i dårars våld, de mest mordiska af alla fiender. De arma varelserna voro klädda och prydda med dödens drägt, af högtidens bruk enkom gjord för att antändas och kringsprida lågorna. De hade kommit dit festligt smyckade. De voro alla tätt sammanpackade och hopträngda. Der fanns ännu en utväg öppen för offren, och som kunnat uppmana ridderligt sinnade män till hjeltemodig sjelfuppoffring. Men de män, som befunno sig i kyrkan, förhindrades att hjelpa sina systrar, mödrar eller väninnor, genom starka jernbommar, hvilka derjemte skyd-i dade deras egen reträtt. Presterna hadej sin egen ingång och utgång, hvilken de ögonblickligen togo sina mått och steg att försäkra för egen räkning. Det finns säkert i ingen ingeniör i engelska armåen, som på j ett så verksamt sätt kunde ha vidtagit anordningar till en hastig och fullständig förstörelse af allt hvad som fanns i kyrkan.j: Ofantliga staplar af papp, papper och muss. lin reste sig upp emot taket och sträcktej: sig långsefter väggarne. Hela reservoirer af paraffinoch andra oljor, antändbara till den grad, att de kunna betraktas som portativ gas, voro ställda på upphöjda platser, likasom laddningar för en mina. Tjugotusen lampor, hvar och en full med dessa oljor, hängde ned i festoner eller voro upp-! ställda på kornischer eller hvarhelst plats fanns för dem. Intet krutmagasin var någonsin så fullt; ingen mina så vällagd. En ingeniör hade erbjudit sina tjenster till åstedkommande af ett starkare ljus med mindre eldfara, men hans plan var alltför vetenskaplig för dessa dårhushjon. Ett obevekligt öde tycktes ha drifvit dem, icke tilll: deras eget fall, utan till deras skriftebarns! uppoffrande. Det är ett onyttigt spörjsmål, om man ville fråga huruvida de skulle haj: bandlat annorlunda ifall de hade delat faran, men de delade den icke. Vid den gifoa signalen var allting iordning. Byggnaden kunde ej rymma mera folk, men stora massor stängde ännu den enda tillgängliga ingången. Den emblematiska måne, på hvilken den kolosgala figur stod, som otgjorde föremålet för dagens särskilda andakt, ionehöll det olyckegaliga brandämnet. Lågorna sköto nu uppät, längsefter sidorna till hvalfvet. Derpå föll ett regn af flammor och eldbränder. Inom ett ögonblick befann sig nu en sammanpackad massa af 2000 qvinnor alldeles såsom kol i en masugn, närande en mäktig låga, som steg upp, mötande det uppifrån nedstörtande eldregnet. Ett par minuter voro tillräckliga för den fasansfulla förändringen, hvilken, likasom man ser i en dimbild, förvandlade alla dessa blomstrande, brokigt klädda fruar och flickor till svarta, stelnade figurer, hvar och en i dödskamp. Michael Angelo hade ejj! kunnat måla någonting sådant; Dante ejj besjuoga det; ingen föriälja det. De allra djerfvaste bland de råa konstnärer, som betäckt väggarne i några af fastla dets kyrkor i med förskräckliga scener, skulle ej kunnal. teckna någonting sådant. Men det är omöjligt att icke återkomma till anledningen, eller, såsom de andliga taskspelarne i San Jago uttrycka sig, föremålet? för dettr fasansfulla menniskooffer. i Alla dessa qvinnor — dessa 2000 mödrar, hustrur och flickor — voro ditlockade me-. delst alla de retelser, som kunna smeka öga) eller öra för att afgifva ett mäktigt och! nästan sinnligt vittnesbörd åt en ny dogm,i ett outforskligt ämne, djupt fördoldt för den vanliga nyfikenheten, ett ämne, på hvilket) det i sjelfva verket är en dårskap att vilja bli klok4. Alla dessa qvinnor, fästade vid lifvet genom mångfaldiga pligter och sysselsalia med många slags omsorger, drogos dit för att genom menniskomassan, ljusskenet, i hettan, musiken, en presterlig deklamation af den mest tropiska temperatur erkänna och förherrliga en troslära, vida abstraktare ; och ofruktbarare än de mest spetsfundiga satser öfver sjelfva gudomens natur. För ingen af der. alla kunde det ha någon; a ak hotedalsa annat än 8 Am att ind