kronobetjeningen anträffas, hvarföre rätten vid sluttinget meddelade enahanda beslut med afseende på hans inställelse till nu instundande ting. På grund deraf har majoren i dag på morgonen genom öfverståthållareembetets försorg hemma i sin bostad här i staden, huset n:r 11 Clara vesta kyrkogata, blifvit tagen i förvar. Kl. half 8 på morgonen inställde sig hos honom vaktmästarne i öfverståthållareembetets kansli, Lindborg och Åberg, åtföljde af fyra poliskonetaplar. Majoren, som var hemma, mottog dem höfligt, och sedan de framställt sitt ärende, förklarade han sig villig att åtfölja dem, blott han fick kläda! sig. Majoren gick derpå in i ett angränsande rum, och då han utkom, var han iklädd full adelsuniform med Hederslegionens kors och spanska Isabella catholica på bröstet. Beledsagad af de nämnda rättsbetjenterna togs nu vägen öfver Clara kyrkogård till landskansliet i Odens gränd, der mejoren vederbörligen och mot landshöfdingens qvitto aflemnades. Under promenaden dit tillströmmade en folkmassa, som efterhand ökades, så att hela gränden blef uppfylld. Efter en stunds uppehåll på landskansliet blef majoren, alldenstund folkmassan i gränden stod så packad, att knappt någon kunde komma fram, genom en enskild utgång afförd från landskansliet till länscellfängelset, hvarest han nu befinner sig, för att vid blifvande ting inställas inför vederbörlig domstol, — Vice värden för den egendom utantör hvilken 4vattenkastaren i hörnet af Norrlandsoch Bryggaregatorna är belägen (det s.k. Lambyska verket) var i dag i poliskammaren uppkallad derför att han nekat åtaga sig borthuggandet af den is, som uppstår kring vattenhemtningsstället. emedan han ansåg drätselkommissionen vara skyldig att bestrida denna renhållning. I sammanhang härmed omnämnde poliskommissarien Backlund, att inom Ladugårdslands församling äfven förnummits missnöje hos de husegare, hvilka hafva vattenkastare utanför sina egendomar. Polismästaren Wallenberg ålade emellertid den här ofvannämnda vice värden, f. d. poliskonstapeln Lönnmark, att låta upphugga isen vid vattenhemtningsstället utanför Lambyska verket, emedan polisen i detta fall icke har någon annan än husegarne att hålla sig tillv; hvarjemte Lönnmark hänvisades att, om han så finner för godt, stämma drätselkommissionen. Saken är, såsom något hvar torde inse, ur principiel synpunkt, af icke så ringa vigt. — En ringare, med namnet Carl Carlssonhade i går afton gjort anmälan å polisvaktkontoret i Munkbrotrakten derom, att en sjöman, med namnet Börjesson, inne på en krog gifvit Carlsson en dansk skalle (en stöt med hufvudet). Med anledning häraf stodo i dag de båda antagonisterna inför polisskranket. Nå har Carlsson några np ärken efter den der danska skallen ? sporde polismästaren. Nej de har jag inte, för si vi ha kommit öfverens om saken i godo, svarade Carlsson. 4Ja si de var bara ett gyckel, försäkrade Börjesson.4 Ni få inte ha sådant der gyckel för er; men efter saken är af ringare beskaffenhet får den nedläggas, dock fär Carlsson, som gjort anmä Jan, betala kallelsepenningar till poliskonstap arne. — Natten till den 14 dennes blefvo gardisten vid Svea garde n:o 92 Joseph Johansson och f. gardisten Wilhelm Ludvig Björkman å Ladugårdslands storgata anhällna af ett par polisonstaplar, då de der kommo dragande med en kälke, hvarpå de hade hvarjehanda effekter, bland annat ett parti hopbultad koppar. Antastad erkände Johansson genast, att han å Skurö tillgripit sakerna i ett der beläget bränneri. Ransakning härom hölls i går i poliskammaren, dervid Johansson erkände stölden, rcen fritoj kamraten från all delaktighet så väl deri, som i att ha sällskapat med honom ut till Skurö. Han uppgaf sig först ha träffat Björkman, då han derifrån återkommit till staden på natten, och hade denne ingenting annat med saken att skaffa, än att han en stund gått bredvid Johansson på på gatan och pratat med honom. Björkman, som under det Johansson afgaf sin berättelse, fått afträda och således kl hade någon aning om den nödlögn, hvartill Johansson gjort sig skyldig, för att freda honom från straff, blef nu inkallad samt berättade helt öppet i strid med Johanssons utsago, att han varit denne följaktig från staden till Skurö och tillbaka igen. Han ne: kade hkväl, att ha varit uppe på stället, der stölden af Johansson ensam föröfvats.