Ve Positionen å Dyppelhöjderna. Sedan reträtten från Sydslesvig under de eednare dagarne så väsendiligt förändrat sakernas ställning i Danmark, torde det mähända vara af intresse att litet närmare betrakta den nya krigsskådeplatsen och de nya förhållanden, under hvilka den danska hären i närmaste framtiden kommer att verka. Vi meddela derföre, efter Norska Aftenbladet, med några smärre modifikationer, en framställning i afseende på Dyppelpositionen, er i det hufvudsakliga synes oss vara riktig. Hvarje land, hvilket är blottstvälldt för enfall af grannar, som äro till den grad öfverlägsna, att föga hopp finnes alt kunna med jemnstarka krafter möta dem på öppna fältet, måste alltid, såfrämt det vill ega bestånd såsom sjelfständig stat, taga befästningskonsten till hjelp och söka att inrätta sig fasta ställningar, från hvilka till och med en betydligt underlägsen armå kan hindra eller i alla händelser försvåra fiendens framträngande i landet. Dessa ställningar kunna, med afseende på sättet å hvilket de äro beräknade att verka, indelas i frontställningar, hvilka åro anlagda tvärs öfver den väg, på hvilken fienden måste framtränga, och alltså rentat spärra densamma, och flankställningar, som ligga på sidan om denna väg, men dock så nära, att fienden, så framt han går dem förbi, blottställer sig för att hans transporter, förstärkningar, kurirer, kortligen, detta mångfaldiga och för hvarje armås bestånd så ytterst vigtiga kommunikationspät, som sammanbinder den med de bakom dess front liggande landsträckor, kunna oupphörligen oroas och, när den i flankställningen stående armån känner sig stark nog dertill, enom ett kort framryckande helt och hälet afskäras. En sådan afskärning af kommunikationslinierna kan ingen armå utbärda. Står den i ett rikt land, kan den väl lefva någon tid på detta lands bekostnad, men förbindelsen med moderlandet är alltid af en så intim natur och sammansatt af en sådan massa såväl moraliska som materiella trådar, att det i tidernas längd blifvit en af krigskonstens hufvudgrundsatser, att kommunikationslinien mäste till hvad pris som helst bibehållas och så snart som möjligt återupprättas, om den för någon kort tid blifvit afskuren. Frontställningen spärrar direkte och måste alltså genombrytas af den fitnde, com vill fram; flackställningen spärrar indirekte och måste antingen, likasom frontställninen, eröfras, eller måste den förlamas derigenom, att den avgripande armån, innan den fortsätter sin väg, efterlemnar ett så stort antal trupper, att det blir omöjligt för den i flankställningen stående hären att bryta fram från sina förskansningar utan att få att göra med en allt för stor öfvermakt. Är emellertid flankställningen af den natur, att den försvarande armån i depsamma kan med lätthet förstärkas, eller är den så be-å skaffad, att det är svårt för fienden att ständigt hålla noga reda på huru stor truppstyrka, som vid hvarje särskildt tillfälle finnes i densamma, så blir angriparen nödsakad att detachera en mycket betydlig styrka till dess inneslutning, ty han måste framförallt försäkra sig om, att icke observationsarmån en vacker dag helt oförmodadt blifver öfverväldigad och antingen kastad tillbaka mot den ursprungliga utgångspunkten eller trängd åt sidan sålunda att den måste j: förena sig med hufvudhären. I båda fallen är en hufvuddrabbning oundviklig, enär angriparen nödgas försöka slå sig igenom för att återställa sina kommunikationer, men det är möjligt att den förra observationsarmån vid ett sådant tillfälle är skild från operationsarmån och att den alltså en-am måste utkämpa striden med landets försvarare. För att med någorlunda trygghet kunna långt framtränga i ett land, som skyddas af en flankställning, hvilken är så stark, att den icke straxt kan tagas, måste alltså angriparen i sjelfva verket hafva dubbelt så stor styrka som försvararne, eljest löper han fara att blifva slagen delvis, ochi under den sista af dessa eammandrabbningar blir hans ställning sådan, att han, så framt han icke segrar, blir fullkomligt tillintetgjord. At befästade frontställningar har Danmark, eller rättare har haft, eo, nemligen Dannevirkeställningen, hvilken helt och hållet utestängde tyskarne från haltön. Afbefästade flankställningar har Danmark tre, nemligen i Als, Fyen och halfön Helgenäs mellan Aarhus och Ebelloft. Då Als och Fven äro öar, saknade dejt ursprungligen den egenskap, hvilken, enligt hvad ofvan är anfördt, isynnerhet gifver hvarje flankställning sitt rätta värde — dej! voro icke af offensiv natur, d. v. 8. en ar. j: må kunde icke från dem plötsligen brytaj: fram, utbreda sig och anfalla; de voro lätta j: att försvara mot direkta anfall, men de sund, I ! som skilde dem från fastlandet, voro lika! svåra att öfvergå för de trupper, som stodo! på ön som för den fiendtliga armån på an i! dra stranden. Det var följaktligen då förj! angriparne en jemförelsevis lätt sak attförlama flankställningen, då en mindre styrka ; l l j I med någorlunda lätthet alltid kunde förhindra en broslagning eller en öfvergång, enär den sträcka, på hvilken en sådan är möjlig, icke är särdeles lång, och det är den hvarken vid Alssundet eller Middelfart. Denna brist bar emellertid längesedan blifvit athulpen derigenom, att man försett den del af fasta landet, som närmast stöter till de tjiga I! 6 sn