rianna hos sig. Vincenzo bad sin svärfa att icke skrifva till Rosa i detta ämne, a tvenne skäl — för att bespara henne en svi ken förboppning, i fall Marianna ej skulle vara hågad att komma till Chambery, eller i händelse hon gick in derpå, för att gifva honom, brefskrifvaren, förtjensten och nöje af att förskaffa sin hustru en angenäm öf verraskning. Iotendenten hade godhetsfullt befriat Vin. cenzo från alla tjensteåligganden till dess han hunne skaffa sig en bostad. Uttröttad som han var af sina ständigt misslyckade försök att få fatt på en lämplig bostad, var Vincenzo dock alltför samvetsgrann för att icke visa sig i intendenzan för en timme eller par hvarje förmiddag. På tredje dagen af hans dervaro kom en lång vacker karl i uniform dit för att söka honom, i hvilken han genast igenkände Ambrogio, märens son, hans kamrat under den märkvärdiga expeditionen till Novara. Ambrogio hade i en af stadens tidningar läst underrättelsen om Vineenzos3 installering i Chambery och ankomst dit, och hade skyndat att söka rätt på honom. Hjertliga voro de unga männens helsovingar och högst smickrande de anmärkningar de gjorde rörande de förändringar, som tiden hade medfört i hvarderas utseende. 4Så stor och stark och martialiek du blifvit, gamla hederspascha, sade Vincenzo till sin vän, som var ett godt hälft hufvud längre än han. eTänk att du kände igen mig genast ändå, i trots af min längd! sade Ambrogio. Jog skulle ha känt igen dig blard tio tusende, sade Vincenzo. Föga drömde vi, då vi för sex är sedan skildes åt, att vårt nästa möte skulle bli i Chambery — u en sergeant vid .