Pnat sätt kan straffas, om än hans efterlefAr lida och bedröfvas än aldrig så mycket eraf. Visserligen bevisar det långt större mod och ristligt sinne att fördraga ett plågsamt lif, än tt göra slut derpå; men man borde dock visa rer kristligt medlidande med den rmenskliga vragheten. Visst är en stor mans yttrande vacert: Att sjelfmörderen är lika brottslig, som en sol-1 at, som öfvergifver sin post; men det häntyder ock på den egentliga anledningen till förbudet ot och det stränga straffet för sjelfmord, som oligen är mera politisk än religiös, ty i sed-Å are fallet skulle det bevisa, att ännu mycket erländskt underdånigt slafsinne vidlåder våra iginsa begrepp och känslor. an må gerna loforda statens omsorg i detta all om menniskolif; men den står i en så be ynnerlig motsats till dess likgiltighet för meniskolif i andra afseenden; t. ex. i afseende på ikarevården och fattigvården, hvilka äro långt från att vara 6å ordnade som de, enligt denna meorg, synes böra vara i en kristlig stat, samt synnerhet i afseende på kriget det värsta af alla rott och den ohyggligaste bland alla förödelsens I yggelser. Det synes besynnerligt, åtminstone ör oinvigda, att staten straffar den som vill ö, men dödar den som vill lefva, ja belönar ch ärar den, som kan döda de flesta bland em som vilja lefva. Säkert är emellertid, att årligen flera mennpikolif stryka med af brist på tilträcklig och skyndam läkarevård och på tillräcklig föda, om sjua f egentlig svält, än genom sjelfmord På lanet är bristen på läkarevård kännbar, i afsende på de långa afstånden. Man måste resa fta 5 å 8 mil för att träffa en läkare, och resa fta förgäfves, under det kanhända att läkaren r i grannsocknarne på et sjukbesök, men hvarm man ingenting har sig bekant. En läkare ör ett distrikt å 8. 10 qvadratmil, för en foiknängd af 20 å 30.000 invånare, är väl alldeles ör intet. Och läkarens lön sedan — 1500 å 000 rdr — under det staten består långt rikare ner åt långt mindre vigtiga och mänga umärliga funktioner.) Bevisar detta en kristlig msorg om menniskolif? Denna brist på tillräcklig och ekyndsam läarevård sökte 1809 års ständer, -som ville ramåt, till behöfliga reformer — afhjelpa geom att, medelst de så kallade mediko-teologika stipendierna, uppmuntra prestkandidater, att rid universitetet vinnlägga sig om medicinska tudier — den mest kristliga och menniskoäl kande id, som uppstått hos vår representation. Ben bar ock i många år god frukt, i det att nånga prestkandidater lade sig vinning om melicinens studium och hvilka sedermera, såsom djunkter och pastorer gjorde mycket gagn, räd: lade månget mmenniskoht och lindrade och afnjelpte många lidanden. Men denna menskiga och fosterländska stiftelse missbrukades ock, i det att många prestkandidater ej brydde ig om de medicinska studierna och äfven nåsra medicinska studiosi, som aldrig ämnade blifva prester, åtnjöto stipendiet och inställde lig blott vid de bekanta uppropen — ett alskyvärdt missbruk, som vederbörande nog kunnat örekomma, men för hvilket många af en skråaktig och dum afvoghet mot sjelfva stiftelsen synes hafva varit helt likgiltiga. Prestämnen skulle genom medicinska studier hindras från att flitigt läsa teologi, latin, grekiska, hebreiska: pastorer genom medicinska sysselsättningar hindras från ceremonier, husförhörs-, kyrkoböckers och kyrkorikenskapers förande, statistiska tabellers upprättande och — åkerbruk m, m. hu! det var ju alltför — ogudakligt. Så upphörde slutligen dessa stipendier till. C fröjd och gamman för skråandan och obsoletismen, men till harm och smärta för alla som, veta hvad en hop menniskor lida, isynnerhet på landsbygden, der det är så svårt om läkarehbjelp, särdeles vid hastigt påkommande sjukdomar, och som hafva någon Känsla för medmenniskors lidande. Man borde dock besinna, hur mycket det skulle bidraga att bereda presten förtroende och tiligifvenhet, om han kunde lindra och afhjeipa sjukdomar, och åtminstone uppehålla lifvet, tills en läkare hunne ankomma och — detta borde väl ligga vederbörande statsstyrelse om hjertat — hur mycket mer han då biefve i stånd att bland allmosen befrämja dess fosterländska förslag och planer. Insändaren har hört flera prester — pemligen ömhjertade och rättsinniga — fördömma sig sjelfva, för det de ej lärt sig något medicin, och beklaga sig öfver hvad de lidit, när de hjelp: och rådlöse stått vid en sjuksäng, utan att kunna gifra någon lindring och hjelp, och som gerna skulle vilja bortbyta sina döda språkkunskaper mot äfven en ringare insigt uti läkarekonsten. Pedantismen påstär, att latinstudiet är det bästa medel för förståndets odling och eftertankens skärpande, hvaraf sannolikt det ironiska ordspräket uppkommit: Blott man kan latin, kan man allting. Shall den måhända äfven påstå, att bara man lärer sig latin, kan man lätt lära medicin. Läsaren förlåter denna digression från egentliga ämnet. Jag har endast några rader att tillägga. Jar kom en gång till en kyrkogård, der sex karlar just då höllo på att nedmylla en sjelfspilling, sedan han, ehuru bisatt, legat obegrafven i nära fyra veckor — tack vare isynnerhet, utom andra omgångar, medelst rapporter till länsstyrelsen m. m. den långsamma proceduren vid våra häradsrätter, som sitta blow tre gåner om året, hvarföre ock vid ett sådant och era andra tillfällen extrating skall sammankalJas, ehuru domaren ensam eller ett par närmast boende nämndemän borde genast kunna afgöra frågan om rätten till kristlig begrafning och den vigtigare frågan om dödsorsaken sedan. Jag efterfrågade nu hvilken det var, som man så i tysthet begrafvit, och man berättade mig att det var en 68-årig man, som i öfver 40 år varit hemmansegare, fört en stilla, from och kristlig vandel och varit känd för redlighet oeh bjelpsamhet, att han med omsorg och ärlig flit skött sitt hemmansbruk äfvensom de uppdrag för samlingen anförtrott honom; men att han på sednare åren blifvit svagsint till den grad, att han måst intagas på länshospitalet, hvarifrån han för några månader sedan utskrifvits såsom botad, men befunnits efter hemkomsten svårmodig och mjeltsjuk, en sinnesstämning, hvaruti sannolikt de festa sjelfmorden ske så att han, troligen vid jemförelsen af tillståndet inom att hus förr och nu och hvad han förr der varit och nu var, en undantagsman och i visst afseende beroende af en hård och ohyfsad måg, som under hans vansinnighet fått sig hemma net öfverlåtet, blifvit till den grad ledsen, au han dränkte sig. Hur många sjelfspillingar, tänkte jag, som genom dryckenskap eller andra utsväfnirgar förkortat sitt lif och hur många långt större brottslingar än denne sjelfspilling. snåla, egennyttiga, obarmhertiga, bedragare, hur många, som samlat med orättfärdighet. ligga icke här, hvilka fått en s. k. hederlig be grafning med ståt, procession och kanske granna och smickrande liktal. B. ) Ått nu ej omnämna hvilka enorma löner de onyttigaste bland de omyttiga innehafva. Telegrafauderrättelcer. KÖPENHAMN Fredagen den 12 Febr, kl 8.20 f. m.