(Insändt.) Om begrafning afsidos och I stillhet Ännu qvarstår det barbariska stadgandet i missgerningsbalkens 13: 1: att om någon dräver sig sjelf med vilja, skall hans kropp af skarprättaren till skogs föras och i jord gräf vas, och det ännu mera barbariska i förordnvingen af den 29 Okt. 1725, att vid alla begrafningar, hvilka efter domarens utslag böra ske i stillhet, d. v. 8 med dem, som i sinnessvaghet och raseri afhändt sig lifvet, tillåtes ingen prosession, inga fleras närvero, utan nödiga bärare, ingen ringaing, inga vaguar(!!) ingen ceremoni, skolande den, som häremot bryter, plikta 200 daler eller i brist af böter straffas med 14 da: gars fängelse; och om någon prest en sådan sloflig begrafning tillåter eller bivistar, skall han från sitt embete afsättas på ett halft år!! Nun är väl hela ståten i sig sjelf mycket likgil-tig, men så länge den eger något värde i mångens öga, blir dess förbjudande eller icke erhållande dock ansedt såsom en skymf. Om således en person, som lefvat kristligt i 20,30 m. fl. år, uppsåtligen ändar sitt lif, vid hvilket outhärdliga lidanden gjort honom uppledsen, skall bans kropp till skogs föras af skarprättaren, och om ban i sinnessvaghat ändar det, får hans kropp väl af annat folk handteras och i kyrkogård begrafvas, men 1 stillhet, utan att ens hans anhöriga, om han än varit dem aldrig så kär, få åtfölja homom, ty då uppstår ju en precess (procession) som är i lag förbjuden och sedan en, som är i lag anbefalld (rättegång). Hans föregående kristliga lefnad, om än i aldrig så många år, räknas honom härvid ej till godo; man säknar blott ögonblickets kvaghet och öfverilning: Man fäster ej afseende på hans om än mångåriga och grymma. plågor och lidanden. Man dömmer blott öfver hans djerfhet, att våga afkagia en börda, dem han ej var mäktig att Tvärs. Hans mince skell skyvfas, då hen q på