friare andliga rörelsen kan han väl ej från. känna en kristlig och verldsligt lydig rikt ning; men den är dock hka ?subjektiv? som den andre kusinen, och emfatiskt utropas: Eller skulle mähända icke stilla lydnad och undergifvenhet i det andliga och kyrkliga (hvarmed naturligtvis innerst menas för kaftaverna) vara lika så vigtiga och maktpåliggande som i det verldsliga och börger liga?? Sådana desorganiserande emanci-å palionsteorier, säger hr K., som har m3cket svårt för att finna svenska ord för sina osvenska tankar, ba sitt ursprunz i den anden som verkar i otrons barn, den der uppträder i gyndens menniska, hvilken är en motståndare? ete. Hvem bör man tro, Kristus eller Kronblad? Kristus lofvar, i början af sin bergspredikan, salighet åt åtta slags menniskor, utan attihela detta sitt omständligaste lärotal i eller annorstäds fästa något vilkor af presterIligt biträde eller kyrkliga ceremonier dervid. Kristus tycks således vara ultraliberal!? bred vid Kronblad; ty den sednare nekar alla salighet, hvilka icke tro på hans kyrkliga jhumbug. Kristus lofvar salighet åt de andeligen fattige, saktmodige, barmhertige 0. 8. v. Kronblad fördömer alla, som ej sätta sin lit till den kyrkliga byråkratien. Ty — nådemedelsembetet är grundvalen för hela kyrkans organisation. Vid dessa nådemedel och vid dem allena är all gudomlig näd och nådeverkning bunden, så att utom eller oberoende af dem ingen sådan nåd gifves. Sälunda verkar dev hel. an:ie aldrig någonein omedelbart; aldrig någonsin på annat sätt än genom dessa medel. Oss menniskor och sin kyrka bar Kristus (?) ovilkorligt bundit vid de medel och den nådeordning, som han föreskrifvit, och den, som föraktar dessa medel och denna ordnin han har ingen salighet att hoppas.? Ja väl: när påfven i Rom blir verldens frälsare och Kronblad i Lund blir verldens domare, då blir nog den satsen lag: Sutom kyrkan ingen salighets; men till dess kan detju vara så godt stt hushålla med bannlysningsbullorna och påminna sig huru pass mycken verkan påfvens första skrift emot Luther år 1517 hade, då Silvester Prierias, på hans befalloing, bland andra förträfHiga saker på bjöd: ?bvar och en, som icke stöder sig på romerska kyrkans och romerska påfvens lära såsom obedräglig trosföreskrift, är en kättare.? Luther vägade dock kuppen, trots dåvarande nådemedelsembetes? onåd, och skref sedan en gåog till böbmarne om hela prestinrättniogen: Mätte veta, om Kristus, nya testamentets förste prest, behöfde en biskoplig prestvignings gyckelspel eller om haas apostlar och lärjungar höllo sådana ting för nödvändiga. Alla kristna äro prester; enhvar må lära Guds ord, döpa, helga brödet och vinet; ty Kristus har sagt: görer detta till min åminnelse!? Förf. vill låta påskina, att den nuvarande tatskyrko-hierarkien skulle ega sin grund i apostlarnes förfaltningsätgärder. Så påstår ock påfven om sitt hälleberg; men det fions dock en högre kraft, som i sinom tid bju-j der detta berg häfra sig i hafvet, och den der äfven förmår sönderslå spåpäfvarnes öf1. vervångsberg, jemte andra de kyrkliga byggaingemännernas impedimenter, hvilka skola krossas af hörnstenen till det tempel, hvars Herre ännu sörjande bidar sin tid, men en gång ånyo skall omstöta vexlareborden och dufvomånglarenas säte samt utdrifva alla de der köpa och sälja. Det finns ock en helt annan uttydning af dessa åberopade författningaåtgärder, om hvilken förf. ej kan vara okunnig och som således, äldre och ovederlagd, bör ha minst lika giltighet som hans egen. Den står att läsa uti skriften: et du bvad prest är?4 Denna bok är författad af en f. d. förvaltare af det heliga nådemedelsembetet, såiedes af ex bland dem, hvilka Kristus hafver satt till herdar och lärareX, enligt hr Kronblads ortodoxa åsigt. Och hvad för öfrigt apostlarnes författnvingsåtgärder beträffar, så lemnar bibeln upplysniog om, att de varit behäftade med ganska väsentliga misstag, t. ex. det i början envisa yrkandet, att äfven de kristne skulle undergå omskärelsen och iakttaga andra, dena judiska Jagens föreskrifter. Det är bekant, att den kristoa mönsterlförsamlingen i Jerusalem ända till omkring 130 år efter Kristus iakttog omskärelsen och den mosaiska lagen. Detta visar ock, hur det hänger ihop med det prest påfuudet, att dopet skulle ha kommit i stället för omskärelsen, då man likväl häraf finner, alt dop och omskärelse Jång tid vore samtidiga. Emellertid går hr K. friskt på och snickrar på det andliga ok, han har den godheten tillämna det beskedliga svenska folket. Sedan han väl slagit spiken på hufvudet å apostlarnes författningsåtgärder, så är han genast redo med den äkta Kroobiadska författningsåtgärden. Rätt att kalla och ordinera prester har unursera endast kyrkan i sin heihet eller kyrkans måismän (naturligtvis kafianerna), ty Sefter apostlarnes borigång öfvergick embetsmakten och kallelseräiten, icke på de enskilda, icke heller på församlingen, isolerad från den objektiva nådesanstalten med dess embetena och ordningarX, nej gudbevars, utan på — kyrkoorganismen, hvars representant kyrkostyrelsen (naturligtvis kaftanerna!) ärs. Gud sjelf har tgifvit densamma rätt och pligt att ur sin midt oafbrutet kalla och för embetet fastställa lämpliga organer, hvilka kyrkan har att erkänna (tackar ödmjukast!) såsom af Gud kallade och i Hans stad och namn handlande4, Men bästa hr Kronblad! Då ou qvinnan blivit Sobjektivt och myndig, rois samhällssamvetenas heliga protester, och således slipper undan både tmålsmänt och förmyndare-Xstyrelset; skulie det ej vara möjligt, alt äfven kyrkan finge försöka på att förvalta åtminstone någon ringa del —————— 00 mr br JA pärt SY ee xm ÖST mm