ana andliga stånddrabanter och samhällsamvetets inkarnationer. Prestväldet har ock under förflutoa året lidit så stora neJerlag i Tyskland, att en vändning otvifvelktigt står för dörren. Ötverallt hvar relisiopen går framåt, går prestväldet tillbaka Väl kon man ävnu vid universiteten inpudra i2ngdomen med hierarkiska glosor och gudig sofistik, men folkets andliga synförmåga skeli blott allmer derigenom skärpas. Dock — om de gamla plaggen der måste afläggas, så kan man vara viss på, att här uppe i norden fionas alltid några väl konserve rade teologiska klädstånd, der de dyrbara relikerna komma att hållas i omsorgsfuli vyrdning. De första kristne — Kristi kristne — kände icke mer än en prest, den som ingått i det allraheligaste och vunuit en evig förlossning4. Aldrig kunde de föreställa sig, att evangeliets missionärer och lärare skulle bli en prestkast, en andlig polismyndighet; avi denna presterliga byråkrati skulle några bli ärevördige, andra högärevördige, och ännu andra högvördige; de kunde aldrig drömma om, att den hopen som trodde, som var ett hjerta och en själ, skulle afbalkas i två klasBer, prester och lekmän; att den ena klas sen skulle skattlägga och andligt kommendera den andra; att den ena skulle stå i kulvad subordination under den andra, utstyrd i kaftaner, ehuru Kristus uttryckligen varnat: vakter eder för dem som gå i sida kläder!4 Stor är de Efesiers Diana! — Den ärlige Bunyan har skildrat, hvilken vidskepelse det utbildade prestväsendet underhåller, till sin egen befästelse, och hur länge Bunyan af detta bländsken hölls i mörker: Der på började jag bl mycket religiös efter tidens sed, nemligen gå två gånger om dagen till kyrkan och der tala och sjunga mycket andäktigt, som de andra, men tramhärda i mitt gudlösa lefverne; dervid hade jag sjunkit så djupt i vidskepelse, att jag med stor andakt vördade hvad som tillhörde kyrkan — presten, klockarn, prestdrägten, litargin och många andra saker — anseende aliting i kyrkan för heligt, och troende, att isyanerhet presten och klockarn måste vara högst lyckliga och utan tvifvel mycket välsignade, emedan de, som jag då trodde, voro Guds tjenare och de förnämsta personerna i hans heliga tempels tjenst. Iobillningen vann sådan makt öfver mig, att jag vid blotta åsynen af en prest — vore h:ns lefverne än så smutsigt och utsväfvande — skulle ödmjukat mig och ärat honom; ja, jag tror, jag skulle af kärlek till dem, säsom Guds tjeuare, kunnat kasta mig för deras föttet och låta mig af dem trampas i stoftet, så berusade och förhexade mig deras namn, deras drägt och derasj: kall, För att inbilla allmänheten, att prestväsendet vore något af Kristus instiftadt, har man ej skytt att förfalska bibelns öfversättning. Bibelns grundtext talar aldrig om några prester i nya testamentet; men der gryndtexien har äldste, der har svenska bielöfversättningen prester. Så t. ex. vill män inbilla oss, att aposteln Petrus var pov och öfversätter derföre i hans 1 öpistel, kap. 5: Presterna förmanar jag, som är ock en prest4. I vår svenska bibelöfversättning ef 1526 voro änvu våra reformatorer så ärliga, att de öfversatte ilrågavarande ord riktigt; men redan 1541 hade prestsinnet äter så rotat sig, att ölversätt ningen förfalskades, ehuru både Luther och till och med den katolska Vulgata ha rätt öfversatt ordet. Omsider under Gustaf II rättade bibelkomitn detta fel; men denna märkvärdiga 90-åriga komit har nu i sina sista förslag åter infört den förfalskade tolkningen, trots att Thomander i sin allmänt spridda öfversättoiog förut äfven upptagit den rätta versionen. Det kan ock bär vara ett å propos att nämpva, huru Sverge efter reformationen fått biskopar, under det de flesta protestantiska länd.r, t, ex. Tyskland, sakna sådana. Det ser ätminstone så ut, som för konuugens kröning i första rummet hade dessa biskopar tillkommit, ty de vigdes först åtta da gar före densamma, 1528, då på många år ingen vigning skett, ehuru flera stift stodo lediga ; hvartill kommer att ingen erkebiskop tycktes behöflig, under flera år, förrän när 1531 konungens biläger skulle firas, då, två dagar förut, Sverge tick erkebiskop. Så der går det till i statskyrkor; och sedan komma skriftlärde och fariseer, pockande på att man skall andäktigt buga sig för allt detta, såsom Guds omedelbara nådeverk. Det tyeks dock vara på tiden att man lär sig något litet skilja mellan kristna kyrkan, som stiftades på pingstdagen ef den hel. ande, och kongl. svenska statskyrkan, som siittades genom Westerås recess 1527, Så snart man lärt sig dette, är det slut med hela den kyrliga sofistiken. Så tänker dock icke prestmannen Kronblad, som i likhet med fariseerna vill lägga statskyrkans tunga bördor på menniskorna. Frogen sina flitigt citerade lärofäder, Klie toth, Hengstenberg m. fl. tyska ultraister, som snart i sitt -hemland förlorat allt förtroende, äfvensom deras eftersägare i Lunds Kyrkotidning, fördömer han all frihet i stat och kyrka, då dock förnuft, billighet och sjelfva religionen i första rummet fordra, att den frihet, som vunnits inom det yttre, olitiska området, ätven bör komma det inre, andliga till del. Han ser ned med ett ljupt förakt på ?den på det borgerliga omradet framträdande indifferenta eller renptaf antikristiska och destruktiva ultraliberalismen,; h hvars fribetsideal är ett tillstånd, i hvilket) n enhvar blott skulle följa sitt subjektiva god-1tr lycke, ingen lyda, men alla förmodiigen be jo falla?, och hvilken framträder än som reio valntinnär rudikalieon och kammäaniam än I. en Pn DO mm TT OD Oo