manad att utlemna Slesvig, hvilken uppmaning besvarades med ett bestämdt afslag. Det var konungens önskan att genast begifva sig till armen. En konungs resa till armen har emellertid sina stora betänkligheter. Antingen reser en konung till sin armå, för att ställa sig i spetsen för sina trupper, för att vara befälhafvare öfver sin här, och en sådan ställning har i ett konstitutionelt . land mycket stora olägenheter, ty som befälhafvande general kommer han att stå under den krigsministeriela ansvarigheten, på samma gång han är landets konung. Eller ock reser han till krigsskådeplatben, för att visa sig för soldaterna och derigenom lifva deras mod, för att besöka de sårade på lasaretterna och för att bese deh ställen, der strider egt rum. Det var i denna sednare afsigt H. M:t konungen i söndags begaf sig till armen; han var icke general, han reste blott för att stärka och lifva härens mod. Men i kritiska och farliga ögonblick kan den tanken uppstå hos en konung, som befinner sig vid armån, att han dock egentligen är den, som råder i landet, och han kan lätt frestas till att ingripa i den befälhafvande generalens befogenhet. Sålunda uppstå tvenne stridiga viljor, och detta kan lätt förorsaka förvirring. Det var, för att förekomma ett sådant ingripande af den kungliga viljan, som jag utbad mig konungens tillåtelse att få beledsaga honom. Mina herrar, jag har funnit mitt värf i detta hänseende mycket lätt; mitt arbete har varit intet; konungen har icke utöfvat något inflytande på öfverbefälets beslut. 4Vår ankomst till Slesvig skedde i ett ödesdigert ögonblick. Det första angreppet blef med framgång och ära tillbakaslaget. Det nästa skedde vid Slesvig, i närheten af det kongl. slottet. Kulorna föllo invid staden och rullade bort öfver isen vid Gottorps slott; en granat nådde ända fram till detta. Nu uppstod anledning att öfverväga, huruvida konungen skulle qvarstanna vid armåen, I ett fall kunde det vara önskligt, emedan han derigenom kom att dela den yttersta faran med soldaterna; men å andra sidan kunde hans närvaro pålägga armekommandot tyngande band, emedan det äfven måste draga omsorg om hans säkerhet (1). Stabschefen (Kauffmann) ansåg det derföre, natten mellan onsdagen och torsdagen, vara riktigast, att konungen reste, och det lyckades mig dertill öfvertala honom. Konungen har derefter bese lasarettet i Flensborg, ställningen på Als och lasarettet på Augustenborg. uDen sista natten före vår afresa, den mellan onsdagen och torsdagen, talade jag med stabschefen, och han var då besluten att slåss med kraft (hör!). Ian erkände, att den gifna instruktionen var tydlig, och jag sade då: Gud vare med eder! Skulle krigslyckan vare eder gramse, skall dock regeringen vara trofast; vi skola ej räkna eder det till last. Emellertid förrunno några dagar; då inträffade kl. 1 om natten mellan fredagen och lördagen hos konungen i Sönderborg en depesch om, att armekommandot beslutit uppgifva ställningen, och att armen redan var i lt återtåg. Denna underrättelse kom som ett åskslag ej mindre på Als, än iKöpenhamn, och den anlände samtidigt till båda ställena. En half timme derefter kom en depesch från krigsministeriet, hvilken upprepade underrättelsen. Frågan är nu, om hvad som föranledt detta öfverbefälets beslut och hvad osraken är till det inträffade omslaget. Härom saknas ännu tillfredsställande förklaring. Protokollet öfver det hållna krigsrådet, hvari beslutet fattades med 10 röster mot 1, har ännu icke anländt hit, och först då vi erhållit det, skall man kunna inse, hvad som förmått kritsrådet till att fatta det vigtiga beslutet att uppgifva Dannevirkeställningen, icke utan svärdslag, ty blod har flutit, men utan att den blifvit intagen. Endast vissa allmänna skäl kunna anföras, och här måste då isynnerhet tvenne omständigheter tagas i betraktande, vid hvilka kommandot hade att fätta afseende. Den ena är fordran af ett kraftigt försvar, hvilket är hela nationen värdigt (hör!). Den andra är omsorgen om, att icke hela armen blir upprifven (hör!). Ingen vet här ännu besked om, huru dessa tvenne omständigheter tagits i betraktande, och jaz kan derföre ej annat än gilla, att krigsministern hitkallat befälhafvande generalen och stabschefen, för att affordra dem en förklaring, och att befallning äfven gifvits Liittichau och Stjernholm (som stabschef) att öfvertaga befälet. Ordern har ännu icke afsändts iill ST lensborg, ty kanondunder höres veeter om Aabenraa och norr om Flensborg, och under sådana omständigheter beröfvar man ej armån dess öfverkommando, men generalen skall, då han kommer till Sönderborg, möta befallningen om att genast begifva sig till Köpenhamn Det finnes ännu ett annat skäl att affordra generalen förklaring. Han har nemligen fattat sitt beslut, utan att derom först vända sig till krigsministern och konungen — jag nämner dessa tvenne myndigheter, icke som olika, utan såsom tillsammans utgörande den högsta myndigheten. Jag skulle finna det naturligt, att sjelfva krigsministern icke fattat ett så vigtigt beslut, utan att erhålla H. M:ts gillande deraf. Det fanns tid nog dertill, och det är oförklarligt, att så icke skett. Låtom oss likväl icke döma öfveriladt (starkt stoj och motsägelse från åhörareplatserna). Klokheten dömer ej öfveriladt, innan saken blifvit från alla sidor belyst. Jag har sjelf kunnat beundra öfverbefälhafvarnes kallblodighet och lugn (motsägelse från tribunen). Låtom oss likväl icke lättsinnigt fördöma sådana män (starkare larm från åhörareplatserna). Det är lätt att utslunga ord, hvilka kasta misstankar på dem som gerna offra lif och blod för landet (ny rörelse,. Tillåt mig säga eder, mina herrar, alt det är ett tecken till, att en nation är sin upplösning nära, då man så lättsinnigt utslungar ordet förräderi emot dem, som offra sitt blod för sitt fädernesland. Det är ett tecken till en nations upplösning, då en upprörd stämning finner sitt uttryck i gatuupplopp och tumult mot konungahuset och dess stikerhet (hör! hör! starkt larm från åhörareplatsen). Låtom oss i förening arbeta för vårt fosterland. Låten icke de onda tankar, som utkläckas och utspridas på andra sidan Eidern, för att upprepas i våra blad och utså misstrons säd, få makt med 0583 låtom oss dock ej vara nog enfaldiga dertill. tJag känner, att ett tungt ansvar hvilar på mig, och jag bäfvar ej tillbaka derför. Hade jag nå gon skugga af ansvar i denna sak, skulle jag icke helier undandraga mig det. Nu anropar jag eder rättskänsla för de män, hvilka visat sitt mod i så många fältslag. För Guds skullihimlen, låt det likväl icke gå derhän, att rörelser på gatorna atgöra fosterlandets öde. Här sitta olkets utkarade män, valda af hela landet, låten dem fatta sitt beslut. Lika besluten, som jag är, att icke vika tillbaka för en upphetsad folkstämning, som gifver sig luft i gatuupplopp, äfven om dess böljor gå aldrig så högt, lika villigt förklarar jag mig skola lemna min plats, om a Am — mm mm LA -— FÅ -— —— SS AL — — a — on mA —— — den minsta önskan derom framställes af landets j: representation (hör! bravol — buller från åhö-1. rareplatsen!). Då konseljpresidenten slutat, antogs enstämmigt ett förslag till motiverad dagordning så lydande: sUnder det fulla uppskattandet af stundens stora allvar, i den förväntan att folket skall inse nödvändigheten af lugrets och ordingens bevarande, emedan det förtröstansfullt kan lita på, att den danska riksdagen skall veta att med alla lagliga medel häfda landets ära och sjelt-1ständighet och af regeringen fordra det kraftigaste försvar af detsamma, samt den förklaring, att de inträffade hän-1 delserna göra det nödvändigt, att uppskjuta öfverlemnandet utaf den af thinget antagna I YT AT LL