hättebröderna? mot Stockholms borgare an stiftade Bartolomematten och mordbrandei på Käpplingeholmen, kort efter det att Al brecht hade förlorat det afgörande slage vid Falköpiog mot de svenska herrarne oct dessas danska hjelptrupper, skildrar åter full komligt våra städers tillstånd under denne tid. I sjelfva hutvudstaden herrskade er tysk slottsherre och tyska borgmästare; v hafva redan sett huru den tyska kolonien Wisby mycket tidigt genomdref sitt anspråk på att inom stadens styrelse dela lika mo lika med de infödda; samma förhållande hade nu inträdt i de flesta svenska fastlands städer, der hansan öfverhufvudtaget fann def vara med sin höghet öfverensstämmande och värdigt att slå sig ner. Hanseaterna voro nu på höjden af sin makt och myndighet. Här 1 Sverge gingo de fram på alldeles samma sätt, som det vi i sednare tider sett praktiseras för att förtyska det danska Slesvig. En och annan hanseatisk profryttare och en och annan tysk handtverkare satte sig neri en liten stad; sedan de der fått fast fot och öfvertygat sig om att der vore en affär att göra, inkallade de flera själsfränder, landsmän, gesinnungstuächtige, man Började organisera sin koloni, man stiftade ett gille (dessa inrättningars blomstringstid infaller just vid denna period), för att -hafva en sammanhållningspuvkt, derifrån sedan kunde vidare verkas utåt i korporationens intresse och i skråförfattningens anda; efterhand arbetade man sig in i stadsstyrelsen, till elut öfvertog man ledningen af alltsammans, och såframt samhällets svenska befolkning sedan vågade sätta sig upp emot de tyska borgmästarnes eller rådmännens visa styrelse, klagades till Liibeck, alldeles så, som i våra dagar till Frankfurt. Det klingar vidunderligt, då man läser om att hanseaterna år 1370 erhöllo Skåne (med flera dess fasta slott och med hela tulluppbörden i Sundef) i pant på femton år af danska kronan, men detta -blifver dock mindre sällsamt, när man betänker, att då den i Sverge som fånge qvarhållne Albrecht omsider 1395 erhöll sin Irihet mot en lösen till drottning Margreta af 60,000 mark silfver och haunsestäderna välvilligt diskonterade honom denna summa, som han ej sjelf. kunde för ögonblicket åstadkomma, beböllo de utan vidare omständigheter BSverges hufvudstad i underpant? för den skuld, hvarmed den fördrifne konungen häftade till Danmarks drotming, och utlem-. nade också sednare ganska riktigt samma hufvudstad till Margreta för att fylla resten! på den blott till en del betalda vexela. (Vi känna knappast något ännat Härmed analogt, än den hänsynslöshet, hvarmed Preussen i detta ögonblick lägger beslag på det danska! Slesvig såsom en underpant?, för att i sin! id utlemnas till jag vet icke riktigt hvem!) Det var paturligtvis framför allt de svenska kuststäderna, -som gålunda togos i fredlig. vesittniog af tyskarne, och de tillskansade ig derstädes snart det uttryckliga privilesium?, att i rådet intaga halfva antalet platser, men efterhand trängde de sig äfven in det inre af landet och de gjorde der tidigt en eröfring, som hela tiden framdeles skulle lifva för dem af en ovärderlig betydelse, de slogo under sig Kopparberget i Dalarne. Afven denna vårt lands dyrbaraste grufva: har en gång varit helt och hållet i tyska händer. Hela Dalarnes och Westmanlands andskap var ockuperadt af tyska bergsmän, som der med hanseaternas kapitaler exploiterade landets tillgångar på koppar, jern och väl äfven silfver. För dessa metaller, om ur riket utfördes, fingo vi igeti däliga yska smiden och ännu sämre tyska handelsvaror af allehanda andra slag, för hvilka ranseaterna noterade? hvad pris de sjelfva unno för godt. Från denna tid förskrifver sig början äfren af vårt gamla svenska språks förtysking. Hanseaterna medförde till de kömnuner, der de satte sig på allvar och för ängre tid fast, tyska prester och tyska skrifcunnige. Dessa upprättade i städerna ty ka skolor. Tyskan blef mångenstädes det gentliga skolspråket, och då det genom nflytandet från samhällets höjder blef molernt och fashionabelt att tala tyska, anlitales dessa utländska undervisningsinrättninsar äfven af många eljest goda svenska nän, hvilka för sina barn önskade en ?tidsnligt uppfostran, (samma sakernas gång, om i det danska Slesvig!) Erfarenheten ärde dem ju, att (såsom det heter i then ustiga liknelsen om Sverge och konung Ubrecht) endkededkendeed Sverges män, de kunde ej sina ord få fram för den lärda tyska tungan, nan mäste då söka att sjelf tala de för gonblicket mäktiges, allsmäktiges, förnäma I pråk; det nyssnämnda gamla rimstycket mtalar hur bonden framförde sina klagonål för tronen, och hur Albrecht svaade honom på sin plättyska: Ich kan, rowen (på Min tro!) nicht beter, leve Snecht?, (liebe Kuecht, kära far!) Detta rar hofvets tungomål (mean har motsvarig: eter från mycket värliggande tider och på emligen nära häll utom vårt fädernesland,) ;ch många efterapade det. En mängd lattyska inskrifter i kyrkor och annorstäles från denba:hanseatiska och meklenburgka tid i Sverge vittna om värt eget språks örjande förfall. Det tyska inflytandet viar sig för öfrigt i skrifna handlingar från lenna period, (såsom Petersen påvisar isin Svenska språkets historia,) mest framsprinvande i det allmänna bruket af fördubblade onsonanter och vokaler, helt öfverflödiga ;okstäfver, främmande förstafvelser — alla lesea be och ge, — samt diverse osvenska ndelser.