Tyskarne i Sverge En HBisterisk öfversigt af ORV. ODD. TI. . Med Albrecht Meklenburgaren följde en otalig mängd tyska junkrar, hvilka snart med hungriga landsvägsriddares närgångenhet utbredde sig öfver Sverges alla landamären, Denna Ritterschaft?, med ett tvetydigt rykte och ännu tvetydigare seder, men prunkande i allt slag: tysk grannlåt, med fjäderbuske i mössan och pinglande silfverklockor på rocken (tidens allrafinaste mode), erhöll här embeten och slott, slog sig in i de mäktiga familjerna och stittade rika äktenskap, samt vann enart här en hemmastaddhet, som om Sverge aldrig varit annat eller åtminstone aldrig varit ämnadt till annat än en tysk provins. I vära allra: sista tider har en viss meklenburgisk junker v. Hahn vunnit en bedröflig ryktbarhet; i det tidehvarf, hvarom vi här skrifva, mötte man i vårt eget fädernesland en dylik v. Hahn vid hvartannst steg; ätten är gammal (för att icke säga: ynglet), och den var alltid talrik på medlemmar i vidtutgrenade led. Hvad junkrarne lemnade — det var icke mycket — det slogo de tyska lands: knektarne under sig. Den svenska allmogen suckade under dessa fräcka legokrigares utpressnipgar; med stålhandske vid låret, rostigt svärd och krusadt hår? (såsom Rimkrönikan beskrifver dem), redo dessa medeltidens Menschenschreckar från gård till gård, plockade bondens sista höna och lefde i sus och dus på den svenska landtmannens bekostnad. Den bekanta historien om den sköna Elisif Wases våldsamma bortförande ur Riseberga kloster af den långe tyske riddaren Bernhard och kung Albrecht sjelf:i kompani, målar tillräckligt den här i landet inympade tyska junkertbumens dristighet och förakt för både sed och lag; den af de tyska