jskulle tacka kejsaren för det att han gåt före den allmänna opinionen på den frit I handelns och industriens väg. tt) Der funnos ewsellertid personer inom lag stiftande kåren, som förmenade, att detta talideles icke vore något att tacka för och jatt man ej hade skäl att lyckönska sig till ;J några gynnsamma resultater af de nyligen ingångna handelsfördragen, utan tvärtom; I hvarföre man borde utbyta adressförslagets I tacksamhetsyttrirgar mot ett direkt klander. Mr Pouyer-Quertier, deputerad för Rouen och redan förut känd för ett kraftigt motstånd mot alla handelsreformer, hade åtagit sig alt soutenera nyssnämnde sats, ehuru han också utvecklade en mindre vanlig talang. Ej ett enda resultat af handelsfördraget lemnade han oantastadt, och tvekade ej att förklara detsamma för alldeles ruinerande för handeln och industrien. Flera talare uppträdde för att gendrifva hans satser. M. Armen från Bordeaux visade att franska handelsflottan alldeles icke beklagade sig öfver ett fördrag, som den länge hade ropat på. M. Javal trodde sig kunna ur de massor af siffror, som PouyerQuertier anfört till stöd för sina resonemanger, draga alldeles motsatta konklusioner. Likaledes wr A. Chevalier. Slutligen uppträdde regeringskommis-arien och förre finansministern mr Forcade de la Roquette, som med hela auktoriteten af sin talang och sin fordna position samt utrustad med de tiliförlitligaste dokumenter, grundligt vederlade alla de argumenter som blifvit anförda mot denna vigtiza och frisinnade mesure, hvilken redan haft och för framtiden måste hafva de lyckligaste resultater för både producenter och konsumenter, och alltid skall lända den kejserliga regeringen till den största heder. Dä jag anser mig kunna antaga att hans tal in extenso biifvit svenska läsare bekant, anser jag mig ej böra lemna någon resumå af detsamma; men vill dock i förbigående leda uppmärksamheten på sådana af Roquette anförda fakta, som det, att under de sednare tre åren importen från England ökats endast med 16 millioner, medan deremot exporten ökats med 300 millioner. Beträffande resultatet af kårens diskussion i denna fråga, så är det anmärkningsvärdt att öfver 180 röster uttalade sig för de välgärende verkningarne af frihandelsfördraget, å deremot för protektionisternas åsigt endast voro 50. När man betänker att för endast fem år tillbaka vid alla debatter i denna ifråga en ofantlig majoritet motsatte sig hvarje allvarlig modifikation af talltariffen, måste man förvånas öfver de så stora framsteg i sunda, ekonomiska ider, som Frankrike på så kort tid gjort. Den kommersiella och industriella friheten, sådan som den förstås af frihandelns sanna förfäktare, d. v. . som en absolut frånvaro af hvarje protektion till förmån för hvad produktion det vara må, kan naturligtvis ej med ett slag realiseras. Det fordras tid för att komma derhän att man kan undertrycka alla tullstadgar och protegerande lagar; men genom de i sednare tiden afstutna fördragen har Frankrike tagit ett vigtigt och, såsom det visat sig, välgörande steg framåt emot målet. Under det gamla systemet af prohibition, eller af en protektion som genom sin ytterlighet slog öfver i prohibition, gick industrien sömnigt framåt i de gamla hjulspåren och vårdade sig ej om att söka förfullkomna medlen till sin vidare utveckling; författningarne gjorde för densamma hvarje ansträngning öfverflödig ; staten skyddade den mot utländsk konkurrens; den ofantliga och rika : marknadsplats, som Frankrike erbjuder, var dess uteslutande tillhörighet och tillät industriidkarne att hastigt rikta sig på den stora konsumerande massans bekostnad. Ty, såsom Chevalier klarligen visade i silt tal, Frankrike, hvilket har närmare 40 millioner inbyggare, konsumerar betydligt mera än det producerar och räknar ej mera än 2 millioner fabrikanter och arbetare, i hvilkas intresse det skulle kunna ligga att den gamla regimen uppehölles. Det är således tydligt, att de industriella och kommersiella reformer, som upphäfva densamma äro helt och hållet i landets allmänna intresse, och efter hvad som nu sednast förekommit i frågan inom lagstiftande kåren, kan det tagas för afgjordt att ej protektionisterna vidare skola uppträda på den valplatsen. P.S. d. 2 Februari: Kejsårens svar på lagstiftande kårens adress har i dag blifvit synligt i Monitören och kommer eder således med dagens post tillhanda. Det synes tydligen, att han illa upptagit den skarpa opposition, som höjts inom kåren, och att ban vill åt sig sjelf reservera hvarje Sinitiativ till det som kan bidraga till Frankrikes. storhet och lyckaX. Hvad, säger han, vi sedan sextio år tilibaka bevittnat är det, alt friheten blifvit i partiernas händer ett vapen till omstörtning, hvaraf följt att vexelvis makten dukat under för friheten och friheten för anarkien. ?Så bör det ej vara, och de sednare åren hafva visat, att man kan förena hvad sedan så lång tid tillbaka syntes oförenligt. Kortligen, kejsaren fin: ner ej ännu tiden vara inne att skänka Frankrike en större frihet än det redan eger Tyskarne i Sverge