ban demonokratisk) än det öfriga Europa. Han slutade med att förklara, att det vore nödvändigt att ej vidare uppmuntra insurrektionen. För öfrigt bör det anmärkas, att sympatierna för Polen visade sig mera allmänna. Gueroult fordrade att man ej skulle låta Polen tillintetgöras under Napoleon II, liksom det delades under Ludvig XV. Och Jules Favre påyrkade, i likhet med Pelletan, kraftigt att, efter hvad som på diplomatisk väg förefallit mellan Ryssland och Frankrike, alla vidare förbindelser dem emellan borde afbrytas, utan att ban derföre ville påyrka att Frankrike under närvarande förhållanden skulle kasta sig i ett isoleradt krig. Rouher, som motsatte sig amendementet, försvarade med energi kongressförslaget och sökte bevisa, att i trots af regeringens djupa sympatier för Polen vore det nödvändist att endast af tiden och Frankrikes moraliska inflytande vänta sig denna frågas lösning. Slutligen tog Gueroult till ordet för ett amendement påyrkande Roms utrymmande, hviiket dock ej föranledde någon allvarligare diskussion och souenerades endast af den, som under tecknat det. Detta i korthet beträftande diskussionerna öfver utrikespolitiken. I fråga om Frankrikes inre förhållanden hafva en mängd behjertansvärda ord blitvit uttalade, hvilkas betydelse äfven för andra samhällen förtjena att påaktas. Förträffliga saker hafva blifvit uttalade öfver den personliga friheten, handelsfrihet, pressfrihet, undervisning, qvinnans och arbetarens ställning inom samhället, i hvilket sednare ämne isynnerhet Jules Simon uttalat tankar, som trängt till allas hjertan. I en flygtig tillbakablick på de slutade debatterna, sådan som denna, kan det ej ens bli fråga om en kort resumå af det myckna värderika dessa debatter haft att: bjuda på. Man bör dessutom, för att få ett sannt begrepp om dem, ordagrannt inhemta hvad talarne yttrat, emedan mycket deraf vid en öfversättning för lorar sin buoquet. Intet folk är till dn grad som det franska både genom språk, temperament och andra egenskaper utrustadt för tribunen. Man spårar i fransmannens föredrag ingenting af den sjelfförnöjda engelska humorn eller den intrasslande tyska öfversystematiseringen; allt är beräknadt på att tilltala ens öfvertygelse så direkt som möjligt, och det sprakande tfyrverkeriet af qvickheter, det brokiga blomsterregnet af ord och bilder hafva i hans tal ingen sjelfständig betydelse: de äro der endast för att klarare belysa den uttalade tanken och att bålla uppmärksamheten på ett sngevämt sätt vaken för dess uppfattande. Jag anser mig derför ej kunna nog rekommendera till genomläsning in extenso flertalet af de tal som hållits inom lagstiftande kåren under de sistförflutna tvenne veckorna; och de öfversigter af diskussionerna, som en del tidningar nu påbörjat, torde utan tvifvel komma att lemna en klar och behaglig öfverblick af det hela. Vid ett par af de trågor, som debatterats vill jag emellertid ännu med några ord nppehålla mig. Frågan om den första undervisningen bragtes ä bane genom ett amen: dement, som utvecklades af Siecles redaktör, Havin. Visserligen föranledde den ingen lifligare diskussion, då man i allmänhet och i hufvudsaken var ense i denna fråga och endast skilde sig beträffande medlen och vägen till målet. Jules Simon begagnade emellertid tillfället för att med öfvertygande klarbet och varm menniskovänlighet uppvisa de för samhället ytterst bedröfliga följderna at att så många barn lemnades utan undervisning. Den vältalighet och sanning, med hvilken han framhöll denna samhällets skuggsida, voro alltför stora för att tillåta, det man vände sig bort från den mörka taflan eller försökte att skjuta den undan. Föga gagnade det, att rtegefingens organer tästade uppmärksamheten på hvad som blifvit gjordt för undervisningen under de sista 30 åren och den verkligen stora andel deri, som kejserliga regeringen haft. Der står nemligen alltför mycket åter att göra, så länge ännu, såsom kejsaren sjelf vid kammarens öpp nande tillkännagat, 600,000 barn sakna undervisning. Ett sådant förhållande måste framför allt vara betänkligt inom en stat, som är baserad på allmänna val och derj: äfven alla de hundratusen medborgare, som ej förstå att läsa eller skrifva, äro elektorer. Hvad ock måste hafva blifvit gjort för att undanrödja detta missförhållande, och ej minst under de sista tolf ären, så frågar man sig dock, om ej oändligt mycket mera kunnat göras och om ej snabbare framsteg i en sådan litsfråga äro möjliga. Det är i grunden rätt egendomligt, att ett folk, som gerna påstår eig vara det mest spirituella af Europas folk, inom sig har af alla det största antalet af i att läsa och skrifva okunniga. England har gjort de mest he: roiska ansträngningar för de lägre klåssernas upplysning och det vore ej endast för Frankrike utan för hela menskligheten enj välsignelse, om de båda nationerna äfven I på detta sätt ville rivalisera med hvarandra. Väl är det sannt, att i England de enskilda taga saken om händer och, såsom man har j. tillfälle att se, exempelvis i London, ragged I schools utveckla en verksamhet, som man aldrig får vänta sig af fransmännen i detta hänseende. Men hvarje nation bör gå den väg till målet, som dess skaplynne utstakar. I England är det den enskilde som vid nästan hvarje initiativ spelar hufvudrollen och det gör oftast tillfyllest att styrelsen kontrollerar. I Frankrike är det deremotregeringen som vid alla tillfä len vill gå i spetsen och blanda sig i allt. Dermed her den också påtagit sig en ansvarighet och en för bindelse, på hvilka folket, framför allt i en för dess välfärd så vigtig sak, som den ifråQRysrande, eger rätt till de största anspråk. älsignelserikare och med dess sanna värdighet mera öfverensstämmande är det under alla förhållanden, att Frankrike använder sina: penningar att skaffa sina egna medborgare nödig bildning, än för att intrumfa europeisk civilisation i Mexikanare, Chineser och Cochinchineser. En annan inom lagstiftande kåren diskuterad fråga torde, såsom varande af mera allmänt intresse, äfven förtjena att med nå