Bref från Paris. (Från Aftonbladets korrespondent.) Den 1 Februari. Lagstitftande kårens diskussion öfver adress förslaget är nu omsider, efter trenne veckor heta strider mellan oppositionen och majoriteten, afslutad, oppositionens alla amendementer, liksom på ett af majoriteten för utfattadt orubbligt beslut, tillbakavisade; adressen voterad, och i dag klockan 1 framburen inför den kejserliga tronen i Tuilerierna. Hvad kejsaren svart hafva ej aftontidningarne vetat att omförmäla; men Monitören skall i morgon utan tvifvel tillfredsställa den allmänna nyfikenheten, och innan jag låter detta mitt bref afgå, hopas jag således vara i tillfälle att meddela innehållet af hans tal. Hvilka ock resultaterna må blifva af de nyss afslutade debatterna, var det med rätta som presidenten, ej utan en viss stolthet, yttrade, att 1864 ärs adress-diskussion kan jemföras med de mest lysande af de strider, som fordom så ofta utkämpades inom franska representantkommaren. Thiers och Berryers återuppträdande på de politiska diskussionernas arena har väckt till lif gamla minnen och nya förhoppningar och gifvit åt oppositionen en klokhet i dess sträfvande, en moderation och takt i dess uppträdande samt en styrka och spänstigheti dess hållning, hvilka lugnat sinnena på samma gång som de höjt medvetandet om och tilliten till de menekliga frihetsanspråkens oaf vislighet. Efter tolf års tystnad, hafva dessa båda eminenta talare åter synts lika-unga, lika mäktigt välaliga, som under den redan aflögsna tid, då franska tribunen stod nog högt för att låta dess talares stämmor höras öfver hela Europa. Sedan Mirabeaus dagar har ej Frankrike haft att uppvisa en talare jemförlig med Thiers: Och emot män sådana som han, Berryer, Simon, Favre, Ollivier m. fl., var det för regeringen ingen lätt sak att finna värdiga försvarare, hvarför också majoriteten, sin stora numerära öfvervigt oaktadt, ej kunde för sig sjelf fördölja sin underlägsenhet. Det skulle dock vara orätt att förneka den talang och skicklighet, med hvilken Morny, Rouher, Chaix-dEst Ange m. fl. i många stycken förde regeringens talan. Af de tvenne afdelningar, den utrikes och inrikes politiken, i hvilka diskussionen helt naturligt sönderfallit, har den förra afdelningen, hvilken först behandlades i ett par af de sista seancerna, blifvit vida knapphändigare diskuterad än den sednare. Det var först M. Gueroult, som, för att utveckla ett amendement, hvilket starkt klandrade de aflägsna expeditionerna till China, Cochinchina och Mezxiko, tog till ordet, specielt med afseende på Mexiko, och fordrade att man omedelbart skulle sätta en gräns för detta Sruinerande företag. Han klandrade allt, utan att hälla regeringen mera räkning för de resultater, som redan vunnits, än för dem, som möjligen genom vissa politiska kombinationer skulle kunna vinnas. Hans skarpa och måhända i vissa punkter något obilliga kritik framkallade ett svar af mr Beauverger, som tvärtom blindt gillade allt hvad som blifvit gjordt at Frankrike i mexikanska affären, men i sin dityramb sköt aldraminst lika högt öfver målet som Gueroult i sin kritik. I mexikanska frågan, liksom i flera af de förut behand lade frågorna, var det Thiers förbehållet att lemna den klaraste, lugnaste och mest öfvertygande framställningen, och hans tal är en liten charmant historik öfver hela denna i Frankrike eå impopulära expedition. Efter regeringskommissarien, som försökte att be svara Thiers eogrepp, uppträdde äfven Berryer. Beklagligtvis voro hvarken han eller Thiers lika lyckliga i att angifva medlen för att komma ifrån affären, som i att kritisera det sätt, på hvilket man kommit in i den. Man var nu en gång i Mexiko, derom var ej tu tal; men huru komma med heder der ifrån? Se der hvad ingen af dem tilifredsställande kunde upplysa, och så var der ju ej annat råd än att trygga sig vid regeringskommissariens försäkran, att regeringen ingenting högre önskade än att slippa från saken, när det kunde ske utan skam. Detta