ch FORCE UV 8 WU UIBV. En Ilistorisk öfversigt af ORV. ODD. IL Tyska köpmansfartyg hittade tidigt väger till våra kuster. Det fiones spår af ett gan eka lifligt samqväm mellan Sverge och de tyska (vendiska) Östersjösamnarna redar från 1100-talet; vi tala här icke om de mers tillfälliga förbindelser, som säkerligen egde rum till och med långt förut, men hvilka näppeligen hade karakteren af något ordnadt handelsväsen. Strängt taget, är del för öfrigt först från sednare hälften af 1200talet den tyska handelsbedriften på Sverge daterar sig. Hansaförbundet hade (ehuru ännu ej uader detta sedan så bekanta namn) faktiskt organiserat sig år 1240 och redan omkring 10 å 20 år derefter, 1250—1261, lyckades några af de betydligare städerna i nämnde förbund (Libeck, Hamburg, Riga), att ät sig utverka af Birger Jarl formliga handelsoch ejöfartsprivilegier. Dessa öfverenskommelser gruvdade sig visserligen på principen af ömsesidighet i friheter och förmåner, men man märker mycket tidigt. hurusom de tyska städerna voro de, hvilka bäst förstodo att draga parti häraf, och hurusom de snart visste att begagna sig af förhållandena till att med importerandet aftyska handelsvaror och tysk kultur förena äfven ett annat ändamål, grundläggandet af eit politiskt inflytande. Redan ett godt stycke före sisträmnda tidpunkt hade tyskarne bildat en koloni på Gotland, Wisby blef dem sedan en medelpunkt, derifrån de med lätthet kunde dritfva sina operationer i stort på det svenska fastlandet. Tyskarnes nedsättnin ; i Wisby torde hafva skett redan islutet af tolfte seklet; sedan förbundet mellan de tyska handelsstäderna blifvit stiftadt, blef Wisby en af de första främmande städer, som intogos deri (vi veta huru Hanseförbundet upptog äfven utländska kommuner i sin kärleksfulla modersfama, t. ex. Bergen i Norge längst norrut, Krakau i söder), ovb det dröjde icke länge förrän det tyska elementet här vann den betydelse och makt. att det på ursprungligen svensk grund, på en svensktalande ö och under svensk kronas skydd, reste sitt hufvud som herrskare i stället för gäst. Liksom Schleswig-holsteinarne i våra dagar ständigt pockat på likaberättigande i den danska monarkien, fordrade tyskarne på Gotland det redan den tiden, och de trumfade det till sig. I Wisby råd sutto jemnt aderton tyskar vid sidan at aderton svenska män och af de två fogdarna var en gotländsk, men en tysk. I Birger Jarls privilegier för läbeckarne stadgedes ej blott att de skulle ega (reciprok) tullfribet, utan äfven att alla i Sverge bosatia libeckare skulle eo ipsot blifva som infödda ensedda och behandlade, samt njuta nationaliseringens förmåner. I det danska Skåne etablerade tyskarne samtidigt härmed flere kolonier och erhöllo vidsträckta privilegier: i Falsterbo och Skanör regerade sjelfstän diga tyska fogdar, hvilka något senare er höllo full domsrätt til och med i lifssaker: Malmö, af medeltidens annalister poetiskt kalladt Ancona Bennorumt (den skånska armbågen, af ställets topografiska figur). började nu allmänt gå under det tyska namnet Ellenbogen (jemför bland otaliga exempel namnet Rothschild, Roschild, hvarmed den urgamla staden Roeskilde ända intill våra dager ständigt blifvit kallad till och med i svenska historiska och geografiska arbeten), dock fingo tyskarne icke här det fullständiga öfvervälde, som i de mindre skånska kolonserna. De läbska skepparne voro redan före Hansaförbundets stiftande så starka i de skänska farvattnen, att de kunde bjuda den danska kronan öppet krig (såsom 1234, då de slogo de danska flottorna, och 1249, då läbeckarne gingo iland på Sälland och härjade vidt och bredt omkring). Et motiv till Hansaförbundets uppkomst var till och med just detta, att de tyska sjöstäderna behöfde en särskild organisation till skyddande af sin heliga tyska rättighet att fiska sill i det danska Öresund. I den norska staden Bergen bade läbeckarne redan år 1237 en fullständig koloni och läto ej heller der leka med sig; norrmännen kallade deras Sstorsnutra kontorister och profryttare för tgarpar, hvilket skall vara lika betydande med storkaxar. I det nästfö jande århundradet hade Hansan redan uppvuxit till en makt af första ordningen i Östersjön. Den nöjde sig nu ej längre med egen jurisdiktion i sina handelskolonier, utan började på olika sätt och med alla slags medel gripa in i främmande staters inre väsen och politik. Penningen spelade härvid länge hufvudrollen. Man lånade med den solida bankirens förnäma nedlåtenhet stora summor åt furstarne, för att derigenom ega icke blott dem, utan länderna, Si sina händert. Magnus Eriksson pantsatte i ett generadt ögonblick — han hade många sådana — siva kronor i Libeck. Han utsträckte sin kredit så mycket eom möjligt till stad och land och lät betala sig i nya privilegier, när kontant betalni:g icke kunde presteras. Den tyska kultur, som infördes med de kring de nordiska länderna spridda gräshoppssvärmarne af hanseatiska landtbandlare och handiverksgesäller, var af den art, att ett allmänt sede förderf blef deraf följden, men så fort det från regeringarnes sida försöktes något medel till motande af detta onda, up höjdes i det stora fäderneslandet ett aSchmerzen geschrei4 öfver hur de tyska köpmännen förtrycktes i Norden (så t. ex. på en Hansedag i Läbeck år 1300). Vi igenkänna lifligt i allt detta åtskilligt från i dag. Då de nordiska konungarne alltjemt behöfde tyska kapitaler, framförallt till sina besoldade härar, fingo Hansestäderna efterhand ett rikt tillfälle till att drifva den po litiska intrigen i stort. Instinkten lärde dem tidigt, att intet kunde för der18 makt i Öster