fia öfverträffa dem. Dessa löften hafva! ällan blifvit uppfyllda. Emellertid har man! agt märke till en af Guitapercha-Compa1 s ingeniör, Chatterton, uppfuonen sam. nansättning a! guttepercha, trätjärs och kåda! lämpliga proportioner för att gifva ämnet un viss flytbarhet. Elektrikerna äro ense: om att erkänna de goda verkningarna af Uhattertons sammansättnieg. Den synes geomtränga porerna i guttaperchan och göra len ännu mera ogenomtränglig för vattnet. Största delen af de under de sista ären faoricerade telegratkablarna äro isolerade melelst åtta omvexlande lager af guttapercha och denna sammansättniny. Ehuru guttaperchan afleder elektriciteten ;å föga att den en lång tid avsågs såsom en ullständig isolater, är det icke desto minire en sanning at! det i de större undervatenskablarna är en temligen kännbar förlust af elektricitet. I den transatlantiska kabeln år 1857 var förlusten 82 procent, den skulle nu lätt kunna inskränkas till 10 å 15 procent. På de miudre längderna är förlusten mycket midre; sälunda går den knappast till 0,5 procent i kabeln från Toulon till Ajaccio. Dessa tal visa hvilka förbättringar skett uti isoleringsmetoden. Man torde till och med kunna säga, att denna del af undervattenstelegrafien icke mera behöfver någon förbättring. Ledningstrådens isolering är icke det enda föremålet för elektrikerns omsorg, han bör dessutom sysselsätta sig med hastigheten för telegrammernas öfversändande. Elektrici leten fortplantar sig verkligen icke genom undervattenstrådarna med samma under bara snabbhet, hvilken på landtinierna snart sagdt upphäfver afstånden. År 1853 bevisade professor Faraday att signalerna ledo ett ganska kännbart försinkande redan i krökningarna af de små kablarna i engelska kapalen; och han tillskref elektricitetens förtät ving långs ledaren detta dröjsmål. Enligt denna lärde måste kabeln bilda en verxlig Leydenerflaska, på hvars yta den elektriska etrömmen samlar sig, innan den fortplantar sig till ledningstråden. Denna förklaring har blifvit bestridd af nägra fysici, som velat tillskrifva elektricitetens inträngande iguttaperehan detta fenomen. Hvilken orsaken härtill än må vara, så är dock f rsinkendet onekligt, och det växer i samma proportion som qvadraten af längden, d. v. s., att för två kablar af samma diemeter och samma beskaffenhet, men af hvilka den ena är dubbelt så lång som den andra, skall elektricitetens genoomströmningshastighet vara fyra pöoger mindre i den första än i den andra: agarna för detta försinkande äro nu ganska väl kända, och elektrikern kan terli gen noggranut förutsäga den genomströmniogehastighet, ett visst exemplar kan åstadkomma. Verkan beror på ledningstrådens större eller mindre groflek samt på den isoierande omklädnädens större eller mindre tjocklek, och de törbättripgar man kan göra i detta afseende bero på en motsvarande ökniog af diametern. De eom hafva smak för besynnerliga tal torde säkerligen med förundran erfara, att med en telegrafkabel, sådan som den från Algier, ett af de hit tills bäst fabricerade exemplaren, skulle det erfordras vid pass trenne timmar för alt ett ord skulle kunna löpa omkring jorden. Vår tids elektricitet har således ännu icke uppnått samma snabbhet som Nissen Puck, bvilken på ett tecken af sin herre Oberon for omkring jorden på 40 minuter. Om vi kunna säga om den elektriska strömmen hvad skalden sagt om ryktet: mobilitate viget, kunna vi dock tyvärr icke tillägge: viresque acquirit eundo. På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan elektrikern icke garantera för en telegram bastighet sf mer än 12 ord i minuten på 8000 kilometers afstånd. Deruti ligger en större svårighet än uti oceanens djup, en svårighet, som ännu i låog tid skall inskränka de stora telegrafkablarnes längd, och hvilken icke i likhet med tillfällighe terna vid nedsänkningen kan öfvervinnas genom en lycklig och gynnsam öfverfart. (Forts.) SIERRA