vara spår efter ett eller annat djur, som hade gått fram deröfver ?). Kort sagdt, det djupa hafvet, d. v. s. den sträcka, som börjar med et. djup af några hundra meter, framställer sig för oss med en sällsamt likformiz beskaffenhet: samma botien och Soaze lager, som långsamt ökar sig under årbundradens lopp ; samma värmefn fyra grader öfver fryspunkten; några invånare, som alla utan tvifvel höra till de lägsta arterna; en nästan fullständig stillhet, med undantag af några omärkliga rörelser i vattnet ofvanifrån nedåt, eller nedanifrån uppå. Solens strålar tränga aldri dit ned; strömmar, vågor, ebb och flod. aila hafvets naturföreteelser försiggå i den öfre delen deraf, utan att störa den stillhet oeh tystnad som herrskar på botten af afrunden. Då telegrafkabeln en gång väl lifvit nedlagd på denna botten, för blir den på den plats, der den föll, likt det i skogen kullfallna trädet. Kabeln är fredad tör hvarje angrepp, för hvarje stöt, för hvarje olycksöde; menniskan sjelf förmår icke mera upp: draga den. I det djupa hafvet kan således vetenskapen bestämma grundsatser för verldshafstelegrafien; ty de i atmösferen försiggående tilldragelserna (de metereologiska fenomenerna) äro här oföränderliga, likasom de orsaker, Hvilka framkalla dem. På kustep deremot hafva de för stället egendomliga ioflytelserna öfverhand; på vattnet inverkar en mängd oupphörligt vexlande orsaker: strändernas form, bottens beskaffenhet, om fånget af ebb och flod m. m. Vi kunna antaga att ioffytelsen af vågorna och afebb och flod icke sträcker sig ötver 60 till 80 meter under ytan; men då denna gräns är öfverskriden, hafva vi ännu att frukta ström sättningarve i hafvet och de genom skeppsankarne förorsakade olyckshändelserna. Huru myckea omsorg man än använder för att för de sjöfarande beteckna de nedsänkta telegrafkablarnes läge och för att bindra dem att kasta ankar i närheten, så händer det dock ännu olyckor af detta slag. Ingeniörerna antaga i allmänhet att alla dessa faror icke mera finnas till på ett djup af ötver 200 meter — ett jap, som man knappast når förr än flera kilometer från kusterna, med högst sällsynta undantag. Hvilket inflytande farva dessa undersökningar af hafsbotten haft på förfärdigandet af telegrafkablarne? Detta skola vi nu taga i betraktande. Enligt nu erkända grundsatser antager man, att en telegrafkabel bör vara delad i flera afdelningar. Den första delen (shkoreend), från stranden till 80 meters djup, är beklädd med en stark omklädnpad af jern tråd, och ingeniören använder alla medel, äfveo de dyrbaraste, för att hålla kabeln pu sin plats och hindra den att gnida mot lipporna. Denoa del väger från fyratill sextusen kilogram pr kilometer. Den andra delen, från 80. till 200 meters djup, bör ännu ega en viss motståndskraft och väger från två till tre tusen kilogram pr kilometer, Slutligen är afdelningen för det djupa hafvet (deep-sea-end) mycket lättare: vigten och motståndskraften bestämmes icke mera af hänsyn till gnidningar för hvilka den kan blifva utsatt, utan af bänsyn till det större djup den bör nå. De bästa hit tilis fabricerade exemplaren vägde från fem till åtia bundra kilogram pr kilometer. Då man ser den stora olikheten i de af ingeniöreroe och fabrikanterne förevista profven af kablar till. större djup, inser man att begreppen ännu icke blifvit stadgade rö rande de metoder som äro lämpligast att använda. Emellertid äro alla de kablar, som slätt sig en längre tid, förfärdigade en: ligt samma grundsatser, nemligen en kopparledare i midten, en isolerande beklädnad af guttapercha, en beskyddande beklädnad af hampa. eller något annat trådigt ämne, genomdränkt med tjära och nästan alltid omvecklad med jerneller stålträdar, sammanruHade i spiralform, Vi vilja nu särskildt undersöka en hvar af dessa grund beståndsdelar. Först måste vi aumärka, att de till en telegraflinies anläggning hörande arbetena vanligen äro delade mellan tvenne ingeniörer. Blektrikero sysselsätter sig hutvudsakligen med fabrikationen af ledarev och den isolerande omklädnaden, ban be stämmer -hyilken tjocklek denna omklädnad bör hafva och hvilken diameter ledningstråden bör ega för att frambringa en tillfredssiällande hastighet för elektricitetens genomgång; han anställer mycket noggranna för sök med råämnpen, med kabeln, medan den fabriceras och alltintill dess nedläggning, allt. i afsigt. att förvissa sig om att en viss grad af isolering är oppnådd och vidmakthålles under arbetets gång. Ingeniören i egentlig mening sysselsätter sig deremot med den. riktning linien bör följa för att erbjuda mesta utsigten till en lycklig utgång; han bestämmer formen och motståndskraften hos den beskyddande omkläunaden, drager om sorg om dess fabrikation, ser efter att man på skeppet handskas försigtigt med kabeln in. m. Ingentörens och elektrikerns tvenne tydligt bestämda förrättningar skiljas alltid åt och anförtros åt fackmän i de stora telegrafföretag, som haft sin upprinnelse i England. Hittills har ledningstråden ständigt. blifvit. förfärdigad af koppar, en utmärkt metall till detta bruk på grund af dessoföränderlighet och det svaga motstånd den gör mot elektricitetens genomströtmmande. I detta sedoare afseende är den åtta gånger bättre än jern; en ledare afjern måste vara) ätta gånger tjockare för att frambringa samma snabbhet för den elektriska strömmen Ur prungligen använde man endast en enda 2) Enligt den vid svenska vetenska sakademiens sednaste årshögtid upplästa berättelsen, ) skola under den år 1861 företagna expeditio-l: hen till etsberken flera djuplodningar blif-1: vit anställda uti Norra Ishafvet. Dervid användes såväl den i texten förut omnämnda Brookeska apparaten, som äfven en apparat lik den Mac-Clintock begagnade, men till vissa delar förändrad. Det största djup,som dermed erhölls, var 9000 svenska fot; ochå från detta ofantliga djup upphemtade appa-l: raten jemte prof af botten äfven åtskilliga! djur at de flesta lägre stående djurordningar, I hvilka man dittills aldrig trott kunna lefva under de förhållanden som på sådana djup måste förefinnas. Detta var det största djup, hvari man dittills funnit organiska varelser; NR RT mA kal dan unara Milna