STOCKHOLT den 9 Febr. — För den, som med en mera i detalj gående uppmärksamhet följt händelsernas utveckling och alla de uttalanden, som på den sista tiden egt rum både i den danska och den tyska pressen, synes det vara temligen klart, att det fordras en hög grad af beskedlighet, för att antaga, det utrymmandet af Dannevirke utan svärdsslag skett på uteslutande strategiska grunder och att det skall betraktas och försvaras ur rent militärisk synpunkt, hvilket är så mycket löjligare, som det första skäl för denna åtgärd, som inför armån och nationen blifvit åberopadt, var det politiska skälet, att konunen stode öfvergifven af alla makter, ur frilken uppgift det öfverläts åt armn och nationen att sjelfva i tysthet draga den konseqvensen, att det sålunda måste vara nödvändigt att öfvergifva sig sjelf och trampa armåns och nationens ära under fötterna. Att man redan länge haft ett sådant steg i tankarne synes af valet af öfverbefälhafvare och divisionsbefäl, hvartill man företrädesvis utsett absolutister och heletatsmän, för hvilka den danska nationaliteten är en underordnad sak emot de dynastiska intressena. Vår korrespondent i danska armån, hvilken ou måhända ligger fallen bland de många, som med sitt blod på ett ärofullt sätt fe täckt de Mezas skamliga reträtt, skref re dan den 29 Januari till oss åtskilligt rörande planer och stämplingar från öfverbefälets sida, hvaraf vi dock i öfversättningen ansågo oss böra utesluta en del, såsom allt för skarpt och pessimistiskt, men hvilket emellertid nu blifvit till alla delar bekräftadt. Hvarföre hade konungen och Monrad, så ofantligt bråttom till Dannevirke, så snart underrättelse kom, att tyskarne passerat Eidern? Ena biskop synes icke ba någonting att beställa på bataljfältet och vår tid finner icke bland klerkerna någon Absalon den starke. Att konungen åter skulle komma dit för militäriska ändamål synes föga sannolikt, då man vet att han saknar både tysiskt och moraliskt mod och icke har några militäriska insigter. Han kom, han såg, han — gjorde den värsta motsats mot segra som kan tänkas. Med hans ankomst blet det slut på de ärofulla bragderna; planen till krigsrådet och reträtten aftalades med de Meza och han sjelf satte sig i spetsen för denna reträtt — såsom förelöpare. Det är klart, att det kan ur militärisk synpunkt uppramsas en hel hop skäl, som i? gjorde det ytterst svårt att mot en öfver-j makt någon längre tid behålla Dannevirke. Men alla dessa skäl ha en längre tid legat i öppen dag för öfverbefälet; armån har i tvenoe månader legat vid Dannevirke och man har sålunda haft god tid att beräkna möjligheterna för densamma att kunna besätta denna position i hela dess utsträckning. Man har också mycket väl kännt, sedan flera veckor tillbska, den styrka som Preuassen och Österrike skulle ditsända. Var det omöjligt att emot denna styrka hålla Dannevirke några veckor eller försvara det så att dess intagande måste vålla fienden en ojemförlig och ytterst kännbar förlust, då hade det varit det danska öfverbefäiets ovilkorliga pligt att redan före preussarnes och österrikarnes ankomst låta hufvudstyrkan lemna Dannevirke och der endast qvarlemna en mindre afdelning, som kunnat utan vanära spela den roll.som nu hela armåan fåttjutföra, samt att i tid bringa materiel, magasiner och positionsartilleri i säkerhet. Såsom sa: kerna pu stodo, kunde Dannevirke icke utan svärdsslag öfverlemnas, utan-att derigenom kränka armåens heder, utan att i grund såra och kränka dess medvetande samt framkalla I ån och öfvermod hos fienden, och tillika åstadkomma ett ogynnsamt intryck öfver hela Europa. Detta insåg ganska väl den som eå plötsligt uppgjorde denna plan och det hörde derföre med till densamma, att hela åtgärden ett helt dygn skulle hemlighållas för krigsministåren i Köpenhamn, på det inga kontraorder derifrän skulle ingå. vad inflytande kan nu denna öfvertygelse, att den öfversta lerningen af Danmarks politik hviar i föga tillförlitliga hän der, hvad inflytande kan den utöfva på del-: tagandet för Danmarks sak der ett sådant verkligen finnes. Vi kunna icke finna annat, än att denna omständighet måste i hög grad öka deltagandet inom vårt land och ännu mera stegra de förut så varma sympatierna för våra bröder. Vore det i ringaste mån fråga om att hjelpa konang Christian, att fäkta för hans dynastiska rättigbeter, att befrämja hans intressen och planer, då medgifva vi, ätt det icke kunde falla nåon svensk in att vilja lägga två strån i kors ör sådant ändamål. Men det är någonting helt acpat det gäller; det är fråga om det dan; ska folkets vara ellericke-vara; det är fråga om, huruvida fräcka våldsinkräktare kunna tvärtemot de fördrag vår regering-afslutit, emot de förklaringar hon afgifvit, begagna eg. ef näfrätten. Den omständigheten att den danska nationaliteten och det denska bjertelaget icke finnas representerade på tronen göra endast vådorna för Denmarks oafhängighet och derigenom också för våra intressen så mycket större. Man bör komma ihåg att det är en så kallad. teuropeisk nödvändighet som salt konung Christian på tronen och att det faller sig något svårt för -denska folket att åter lyfta honom ned ifrån densamma och derigenom utsätta sig för krig, ieke blott med Preussen och Österrike, utan måhända äfven med England och Ryssland. Men i samma ögonblick, som Danmark kan rekna på Sverges och Norges verkliga biständ, d. v.. 38. ett sådant bistånd, som icke tidens hygklartunga lånar, utan framträder i energsk handling, i samma ögonblick som då imam flonmiark barmma nå abar hola