VINCENZO. ROMAN I TVENNE DELAR AP GIOVANNI RUFFINL (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) Änau mera arfig än hans embetsbroder inrikesministern, och lika gästvänlig mot den nye riddaren, var ministern, Vincenzos beskyddere, hvars officiella läppar efter middagen gaf hans gäst en förtrolig bekräftelse (icke mindre verksam för dess lakoniem och den något förbehållsamma ton hvarmed den uttalades) på allt det goda han tänkte om och alla de förhoppningar han byggde på unge Vincenzo. Signor Onofrio tog den oye riddarea med sig till representontkammaren, skaffade honom en plats på de utländska sändebudens läktare och utpekade för honom alla de mera framstående männen i församlingen. Slägtingarne till den gamle mannens aflidna hustru, och de få gamla vänner hun besökte, täflade om hvem som skulle visa honom den störsia uppmärksamheten och bjertligheten. Doktor Moreri behandlade bans krämpor helt lätt och bekymmerslöst samt rekommenderade endast daglig rörelse och lätt diet, isynperhet vegetabilier. Sjelfva kyparne på hotellet tycktes vilja draga eitt atrå till hans lyckas fullbet, genom att i hverje ögonblick kalla honom signor Cavaliere. Det finnes ingenting som mera bebagar och smiekrar gammalt folk från lande: än ait blifva bemötta med artighet och opsmärksamhet af invänarne i stora städer. Kort sagdt, herr advokaten lemnade staden förtjust af allt och alla, och nära på vippen atb kasta skaftet efter yxan, såsom han älskade att kalla det — något hvarifrån ) Se A. B. n:r 1—17 och 19 —20.