De öfriga petitionerna inlemnades: den 9 Dec. 1853 från handlande i Carlstad, med instämmande i Stockholms och Göteborgs petitioner; den 10 December från Uddevalla stads handelsförening, jemväl instämmande i båda och med särskildt framhållande af tullfrihet för lifsmedel; den 14 December af Eksjö handelstörening; den 20 Dec. af Chrislianstads handlande (ordagrannt lika lydande med Göteborgs); af handlande i Filipstad ; at d:o i Falköping; af handlande samt fabrilksoch handtverksidkande borgerskapet i Kongelf; at Skara stads handlande; af hantelsföreningen i Marstrand ; af d:o i Sköfde ; af d:o i Engelkolm ; af d:o i Carlshamn ; athandelssocieteten i Linköping och Amåls handlande; den 21 Dec. af handelsföreningen i Örebro; den 22 Dec. af Hudiksvalls handelsförening; af bandelskåren i Kalmar och af handlande i Sundsvall; den 3 Januari 1854 af handelsföreniogen i MHernösand; af handlande i Landskrona, hvilka isynnerhet framhålla lurendrejeriets förderfliga verkningar på kustbefolkningen, och af handelsföreningen i Sö derhamn; den 7 Jan. af handlande på Gotland; af handlande borgerskapet i Halmstad; och af Mariestads handelskär; den 16 Jan. af Westerviks stads bandlande och mnäringsidkare; den 28 Jan. Wenersborgs stads handelsförening och näringsidkare; den 13 Februari af medlemmar af handelskåren samt fobriksoch handtverksföreningen i Piteå; den 2 Mars af handlande i Askersund (som funnit att handelskårerna i rikets största städer tänka lika med dem om de af hela landet äskade förändringar, i likhet med de nationer, som genom liberalare tullsystem lyckats höja sin industri); af handlande i Mariefred samt af handelsföreningen i Lindesberg. Det mest betecknande i dessa petitioner är icke det stora antalet eller enigheten i åsigter, ehuru flera äro undertecknade både af handlande och andra näringsidkare, utan den öfvertygelse som genomgår dem alla, alt de uttala den allmänna meningen i landet. Denna öfvertygelse jäfvas icke heller af några uttalanden i motsalt riktning, med undantag af några få framställningar som från intresserade håll ingingo, sedan riksdagen i frågan fattat sitt beslut, och hvilkas farhågor tillräckligen blifvit vederlagda af erfarenheten. Man får icke heller förgäta att på den tiden var ännu dels förbudsoch dels skyddssystemet rådande i de flesta europeiska länder, hvilka nu beträdt frihandelns bana. Det var sålunda mindre utifrån lånade teorier än på egen mångårig erfarenhet grundad reflexion öfver vilkoren för näringarnes och handelns rätta trefnad, som här talar. Till den andra kategorien hörer en den 9 Jan, 1854 inkommen petition af åtskilliga (130) invånare i Helsingborg, hvaribland en stor del handtverksmästare, men för öfri t tillhörande alla klasser. Frä st läsas nampen Wieselgren och Sturtzenbecker. De vilja icke uttala sig om det mer elier mindre lämpliga i utfärdandet af spanmålsexport förbud, ehuru vid särdeles trängande fall det allmännas vält borde stå öfver de enskildas intressen, utan inskränka sig till att begära tullfrihet eller låga tullar till prisernas jemnande samt instämma till alla dess delar? i den af Stockholms handelsförening inlemnade petition. — Af Posttidningen för d. 6 Mars 1854 finner man äfven att konung Oscar några dagar förut gilvit företräde ät en deputation af borgareståndets representanter från städerna Carlshamn, Christianstad, Carlskrona, Halmstad, Westervik och Alingsäs, hvilken deputation, under anförande af borgmästaren Ekenman, begärde, på grund af uppmaning från sina hemorter, att K. M:t måtte täckas besluta importtullens upphäfvande å spanmål. Annu längre går en petition följande året från åtskilliga invånare i Åhus köping, hvilka begära vidtagande uf lämpliga åtgärder till inskränkning af spanmålsexporten. De klaga öfver att de sakna målsmän som behjerta deras ställning vid riksdagen, hvarest. de rika i landet stifta lagar, hvilka förnämligast afse egna fördelar. K. M:tfann emellertid icke skäl att bifalia en sådan anhållan, ehuru det gängse priset på råg uppgifves i petitionen till 26 rdr, på hvete till 40 rdr, på korn till 18 och på potatis till 7 rdr. Det kan verkligen förvåna, att de som ifra för importtullar å spanmål alldeles förgäta den nödvändiga konseqvensen deraf eller de motsvarande anspråken hos dem, som sakna målsmän vid riksdagen.4 Om landtmännen icke hade så dåligt minne, borde de dock hafva erinrat sig den allmänna belätenhet, hvarmed deltagarne i Upsala landtbruksmöte 1855 mottogo dåvarande chefens för k. civildepartementet, statsrådet Fåhreei till hälf ten gifna löfte, att regeringen icke vidare skulle vidtaga något exportförbud för span mål. Ordföranden landsh. frih. Kreemer, skyndade sig att taga fasta på denna Kförsäkran? som förklarades göra hvarje uttalande af mötet öfverflödigt. Diskussionsämnet rörde då sockenmagasinerna och flera talare framhöllo att vida säkrare medel mot spanmålsbrist och nöd funnes i en ordnad spanmåälshandel. Att denna behötver frihet och trygghet mot mer eller mindre godtyck liga lagstiftningsåtgärder, tyckes ätminstone på den tiden icke vara. obekant för hrr landtbrukare. (P. T.) : nosa 0 Underrättelser från Danmark. 1 konselj, hållen den 31 Jan., har konungen underskrifvit ett öppet bref, hvarigenom riksrådsvalen utskrifvas till folktinget den 5 och till landstinget den 29 Mars. Samtidigt dermed utfärdades en provisorisk lag om förkortande af tiderna för vallängdernas upprättande. Regeringen har stadfästat följande vilkor