värme och energi omfatta nationaliteternas sak, icke blott den italienska och polska nationalitetskampen, utan äfven den stora mordiska nationalitetsfrågan. För religionsfrihetens stora sak var han alltid en af dem, som trädde i främsta ledet. I alla de frågor, som berörde utvidgad zätt och verkningskrets för qvinnan, försummade han aldrig att göra sitt ord gällande, liksom han äfven var på sin post så snart det gällde stäfjandet af hierarkiens makt och utplånandet af råhetens och grymhetens minnesmärken i den allmänna lagen. För handelsoch näringsfrihet samt en tidsenlig utveckling af bankväsendet ifrade han med mycken insigt, hvilken han hade tillfälle att ådagalägga såväl under riksda ;sförhandlin Barne som såsom ledamot i den af regeringe: tillsatta finanskomitån. Ännu för några få dagar sedan, vid Stockholms läns hushåll pingssällskaps sammanträde den 29 Januari, mppträdde han med värma och ifver emot ue nu pågående blinda protektionist-agitationerna. Afven med tidningsverlden stod Lallerstedt i beröring. Hans lifliga lynne, ständigt öppet för intryck, och hans mångfaldiga och mångskiftande omsorger och bestyr, förnekade honom visserligen helt och hållet tid och ro till publicistiskt skriftställeri; men han deltog åren 1849—51 i förlaget af tidningen Bore och blef sedermera delegare i förlagsrätten til Aftonbladet, från hvilket delegareskap han för tvenne år sedan afträdde. Från trycket har han utgifvit XLa Scandinavie, ses Craintes et ses Esperances (Paris 1855) samt en öfversättning af Coquelins bok om krediten och bankväsendet (Stockholm 1854). Gustaf Lallerstedt var född år 1816 och son af krigskommissarien Lallerstedt på Starby kungsgård invid Wadstena. Den för ett par är sedan aflidne generalkonsuln Letterstedt var hans farbroder. Efter att vid Upsala universitet hafva undergätt kansliexamen tjenstgjorde han såsom extraordinarie i åtskilliga embetsverk; var någon tid attache vid svensknorska beskickningen i Berlin; företog både vid den tiden och i flera sednare repriser vidlyftiga resor i Tykland, Ita ien och Frankrike, ihvilket sistnämnda land han tidtals längre vistades, och med hvars språk, litteratur och förhällanden han hade blifvit nära förtrolig. År 1842 blef han se: kreterare och ombudsman i allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet, bvilken befattning han innehade till 1859, då han derifrån tog afsked. Han lät då ekrifva sig såsom grosshandlare i Wadstena, der han var husegare, och blef derigenom valbar och äfven vald till riksdagsman för denna stad. I denua egenskap bivistade han de sednaste tre riksdagarna. Direkör i hypoteksbanken 1862. Söker man Iramdeles i borgarståndets protokoller, för att få reda på bans riksdågsmannaverksamhet, så söker man fåfängt; ty han var en ovän till hela protokollsväsendet och fann det icke mödan lönt att justera sina anfö randen, för hvilka derföre endast finnas luckor och tomrum. Men de som på nära håll ärt känna denna hans verksambet och de som persoligen lärt sig värdera hans många personligt älskvärda egenskaper, skola icke så snart glömma honom. Heder ät hans minr.e !