till ljusX, återtog ministern, i det han tände en stryksticka och med denna en bit af en vaxstapel. Sedan detta var gjordt, gick han förut upp till tredje våningen, upptog en annan nyckel, öppnade en annan dörr och, sedan de gått genom en smal gång, införde Vincenzo i en vacker salong, sögande: Här äro vi omsider; var god och sitt ned — hvar tusan kunna ljusen vara? i det han förgäfves tittade efter dem på kaminfrisen. Ursäkta att jag lemnar er i mörkret för ett ögonblick. Var god och sitt ned utan några vidare ceremonier, tillade ministern, i det han återvände med tveune tända ljus och såg Vincenzo ännu stående på sina ben. Vincenzo lydde i stilla beundran öfver all denna förunderliga enkelhet. Möbleriogen var i högsta grad tung och gammalmodig; så vidt Vincenzo kunde döma fanns der icke en enda möbel med anspråk på att vara glad eller elegant, hvarken till form eller färg. Läostolarne voro, åtminstone att döma af den på hvilken han satt, allt annat än mjuka och beqväma. Ministern tog upp en tidning från bordet, undersökte dess datum, rullade ihop den, tände den vid ett af ljusen och anjände dermed den i spiseln inlagda veden, med den anmärkningen, att aftonen var genska kylig. Röker ni?5 frågade han Vincenzo. eNej. . tDet är mycket förståndigt af er, så mycket mera som det är en ovanlig dygd hos unga män pu för tiden. År ni besvärad af att andra röka i samma rum som ni är? Nej, inte det ringaste.x I sådant fall tager jag mig en cigarr; och sedan ministern tändt sin cigarr, slog han sig ned i ett hörn af soffen och drog några drag under tystnad. Ni har ju blifvit uppfostrad i ett seminarium?4 hördes slutligen från rökmolnet. Ja, i seminariet i Ibella, till dessjag var sjutton år gammalX, svarade Vincenzo. tVar det enligt er egen önskan, eller af