han hade sett honom i deputeradekamma ren och vid signor Onofrios säng, då dennt låg sjuk. inistern hade ingenting af en Jupitel Tonans — långt derifrån — han såg ut son en helt vanlig menniska; och likväl gjorde tanken på att möta honom vår bhjelte hel nervös — en känsla, som ytterligar: ökade: då han begaf sig till den utsatta mötesplat sen. Den man, på hvars uppfattning af en helt ens framtid beror — och framtid och mamsell Rosa voro ett och detsamma för Vin cenzo — denne man, vore han ock en dvärg eller en puckelrygg, ken icke gerna anna än ingifva en viss bäfvan. Vincenzos hjerte klappade häftigt då han såg de tvenne väl bekanta gestalterna komma gående fram mo: honom under arkaderna, och såg sig upp manad att träda fram medelst en vink frår signor Onofrio, som till presentation endas yttrade: Se bär är min unge vän. Jag får nu rekommendera honom hos er — far väl. Det gläder mig mycket att få göra bekantskap, eller snarare, att få förnya vå: bekantskap, sade ministern helt artigt. Jag har sett er så ofta hos Onofrio, att jag inte kan betrakta er såsom en främling. Onofric har nyss berättat mig hvilken Guds gåfva ni var honom under hans sjukdom. Ni har sjelf varit illamående, efter hvad jag hört sägas. Jag hoppas att ni nu är fullt åter. ställd. Ja, jag tackar så mycket, jag är nu åter fullkomligt frisk. Ni kunde inte ha slösat edra omsorger på en mera värdig person, fortfor ministern. Det är en förträfflig man, denne Onofrio, och säger rig en mängd vackra saker om er. Vi skola gåin här, för att få språka i all sköns ro med hvarandrat; och bärmed stan. nade han framför en bred gång, upptog en nyckel ur sin ficka, öppnade dörren och steg in; och så enart Vincenzo hade följt efter honom, stängde han åter dörren. Rör er inte förr än jag förändrat mörkret