Herföra de tider, då tron var ingenting anat, än en kyrklig befallning, och samvetet 0 blind underkastelse under kyrkans män. Vi vilja hoppas. att sådant ej numera skall tunna lyckas. Det är sannt, att Sverge vait starkt äfven genom enhet i kyrklig tro åsom yttre bekännelse; men sedan denna nhet gått objelpligen förlorad i tidens, af öråldrade dogmer otillfredställda, oro, måste vänget förbytas i frihet och vårt fidernesand åter blifva starkt och äradt senom ett på skilda vägar samfäldt och fördragsamt ökande efter sanningen. Tron, om den kall kunna förrätta sin gudstjenst, och veenskapen, om den skall kunna i sanningen öka Gud, måste vara fria, så snart frihets,egäret hos dem vaknat. Belagda med boor blifva de öfvermaga vittnen blott. Men saken kan äfven från andra sidor oetraktas, utan att derföre taga sig bättre tt. Måste det vara ett gäckeri att upprätta . ex, filosofiska lärostolar, eller att vid våra iversiteter påbjuda filosofiens studium, och )å semma gång bestämma, från hvilka förutsättningar filosofen tår utgå, och till hvilka resultater hon med sitt tänkande får komma, så vill det vara ett icke mindre grymt gäc ceri, att försäkra främmande trosbekännare om medborgarrätt, men sålunda, att de icke 3 i rikets embeten och tjenster användas, cke få hafva en röst i detlands angelägen aeter, hvilket de ville anse för sitt fädernesand, icke få såsom landets barn fostras af let landets bildningsanstalter, icke få taga lel i det folkets intellektuella lif och vetenskapliga sträfvanden. En kyrka, som gör kunskapssökandet beroende deraf, att barnet eller ynglingen på örhand heligt och edligen förbundits att, ifven i strid med en ur vetandet uppspiande öfvertygelse, vidhålla och försvara ien kyrkans bekännelse; en sådan kyrka örråder icke blott sin fruktan för en frivjord pröfning, utan den erkänner öppet att den tviflar på sitt berättigande och likväl rill genom tvång bestå såsom skrå. En stat, hvilken låter sina embeten och tjenster vara medel att förse kyrkan med an vängare eller att bevara kyrkans inflytande oeh makt, har alltför mycket qvar af ett restadöme. Jag vill i konungen vörda folets och samhällets makt och höghet, och kan således ej önska åter de tider, då konungar höllo stigbygeln åt krönte prester, oeh vidskepelsen förvexlade presten med Gud. Jag vet och erkänner, att det finnes många prester, som för sina upplysta och menniskoälskande tänkesätt förtjena vår upp riktigaste aktning och erkännande. Jag vördar af allt mitt bjerta kyrkans ideeila betydelse, och ver att skilja sak från person. Det är icke mot presten såsom sådan jag frar, utan mot enfaldens och auktoritetstrons oriktiga uppfattning af presten och hans embete; det är mot gammaldags missförstånd af det kyrkliga samfun lets religiösa intressen, mot hierarkiens öfverdrifna anspråk, mot kyrkans makt säsom förnekande af förnufiets oeh trons frihet; det är mo: en föråldrad lag jag återigen vågat taga till orda. J. N. Cramer.