VINCENZO. ) ROMAN I TVENNE DELAR AF GIOVANNI RUFFINI. (Förf. af Doktor Antonio, Lavinia m. fl.) Del Palmetto hade den takten att aflägga det förtroliga du, hvarmed han under hela sitt lif hade tilltelat den unge seminaristen och behandlade honom helt och hållet så: som en jemnlike, ett uppförande som talade vida mera till förmån för hans godmodighet än hans utbildade omdöme, helst han på samma gång icke gjorde någon hemlighet af sin mindre än måttliga aktning för herrarne af munlädret, såsom han titulerade advokatkorporationen iallmä :het, eller af sin brist på vördnad för deras befordringsstege4, säsom han kallade konstitu. tionen. Till följd af den goda grannsämjan melJan markisen och herr advokaten var den unge oftficern en nästan daglig gäst i palset set och strök ständigt omkring på spår efter signorite Rosa, hvilken han alltid hade något nytt att säga eller visa — och detta till stort nöje för den unga flickan, som tramför allt tyckte om att bli road; men dere: mot icke till lika stort nöje tör Vincenzo, som plötsligt fann sina förra duetter förvandtade till trior. Hvad Barnaby angick, var han arg så det fräste om honom och hör des allt emellanåt fråga sig sjelf, om gamle grälles, såsom han titulerade markisen, måhända hade köpt tillbaka egendomen, elter som hans son hade slagit sig ned der. Såsom läsaren lätt kan föreställa sig, hade Barnaby tagit försoningen mellan de båda mäktiga grannarne såsom en personlig skywf, och hade åter afbrutit allt umgänge med sin herre. Barnaby var ingen nivellör -ingen , Se A. B. v:r 1—17 och 19-23