Men, invändes det, om sagan också mäåste erkännas vara af äkta fransk börd, kan sjelfva hjelien deri dock ganska väl vara nordisk, dansk. Denna distinktion är ingalunda oberättigad och den har jemförelsevis en större vigt, än frågan om de påstådda nordiska elementerna i Ogierkrönikan. Det måste visserligen straxt förefalla en besynnerligt, alt i sådant fall ingen nordisk krönikeskrifvare sjelf tagit hand om en så betydande kämpefigur, men å andra sidan har man ju den gång efter gång upprepade sägnen att Holger Danske varson af en dansk kovung Gotfred, och historien erkänner ju verkligen en dansk konung med detta namn på Carl den Stores tid, åtminstohe en provinskonung i Slesvig, en Snorrmanniskt furste, hvilken vållade kejsar Carl stort bekymmer och ett ögonblick till och med hotade att med sina vikingar helsa på honom i Aachen; man har ju tillika detaljerna om Ogiers hemresa till sitt fäderneslands Danmark, för att der bistå sin kunglige fader; ändtligen är det ju hjeltens tillnamn, som sätter hans nationalitet utom allt tvifvel! Vi böra här genast anmärka, att tviflet på Holger Danskes danskhet emellertid hos danska forskare och historieskrifvare är ganska gammalt. Det bar slagit dem, atti Danmarks hela äldre historia namnet Olger eller Holger platt icke förekommer; en Gotfreds son nämnes visserligen hos Saxo, men denne heter Olof, bvilket faller sig olämpligt i stycket. Nå väl! det kan ha varit, om ej en konungason, likväl en ung dansk ädling, som förrän han hunnit göra sig ett : namn i fäderneslandet, begifvit sig till Carl den Stores bof, der tagit tjenst, 0. 5. vV.j detta är Stephanii förslagsmening (i hans noter till Saxo.) Vedel Simonsen, i sin lärda afhandling om de ?Nordiske Valfarter, gör nägra liknande försök på att reda saken, upptagande för öfrigt Suhms hypotes, att namnet Holger måhända? rättare borde skrifvas Holmgeir eller Oddgeir, för att åtminstone rädda det nordiska utseendet; (det är för öfrigt ettlångt stycke härifrån och till Du Mårils äflan att i namnet Olger, en simpel fördanskning af det franska Ogier, se ingenting mindre än Eddans Helge!) Suhm sjelf förkastar emellertid vid närmare besinnande alla försök att häfda Olgers danska infödingsräit och sntager i stället att denne Olger eller Holger varit densamme frankiske grefve Osigerius eller Auteharius, hvilken i en gammal munkhistoria från S:t Gallen omtalas såsom hafvande flyktat till Lombardiet för Carl den Stores vrede, (Stilläfventyrs? samme bayerska höfding Otkar, Occarius, Osigerius, som vi ofvanför sett omnämnd af Tegernsee-rcunken Metellus), somt att tillnamnet Danus icke är annatl. än det gammaltyska ordet Degen4, Thegen, SThent, EThan4, fom skall betyda: ) stridsman. Denna mening har sedan blifvit adopterad af flera danska (och äfven sven: ska) häfdeforskare. Den är välment och för gin opartiskhet prisvärd, men. föga kritisk, äfven den. Detta famlande mellan i grunden så litet homogena namn, som Holger, Ösigerius och Ottokar, förer oss svårlien till ett mål, snarare till alla möjliga. Vi unna då med samma rätt söka den stora hjelten Holger Danske i den Otgerius, om hvars fromma och kristliga Comvändelse man från det nionde årbundradet har enblatinsk berättelse, men ännu förr i deana andra Olgerivs Miles, som verkligen lefde på Carl den Stores tid och enligt Fulkuins berättelse från sednare hälften af elfte seklet, slutade med att gå i kloster just i det af Holgerkrönikorna ofta omtalade S:t Fars i Meaux; (vi utesluta här totalt den Otearius Vasallus, äfvensom den Rotgarius, grefve af Limousin, hvilkas namn förekomma i några gamla karlovingiska aktstycken). Det bör fasthållas, att Holgera franska oamn i de amla krönikorna är oföränderligt ett och detsamma: Ogier ; — redan i Rolandssången, der denna hjelte, så vidt vi känna, törsta gången omtalas som Carl den Stores vasall och som dansk, skrifves hans namn Oger (li Daneig), i den föregifna Turpins latinska krönika om Carl den Stores tåg till Spanien finnes han dernäst ett par gånger flyktigt omnämnd som Ogerius (tDaeus4, dux Dacite), — närmast härtill kommer onekligen Fulkuins COtgerius Miles, och vi anmärka här i förbigående, att det danska namnet alltså rättare synes ha bordt vara Holger, samt att den som först öfverförde Ogiers namn i dansk sång clier skrift, begick ett ofrivilligt misstag, då han der insatte konsonanten I i stället för t. För att, om möjligt, åstadkomma någon reda i detta virrvarr, hear i nyare tider en dansk lärd, L. A. Rothe, företagit sig en genomförd och på djupet gående undersökning af allt hvad hit hörer, (fOm Holger Danske, afhandling, utgifven som festprofr vid Sorö akademi år 1847.) Detskulle re 088 alldeles för långt, stt steg för steg följa denna hr Rothes analys, hvilken bäde är skarpsinnig och vittnande om en stor förtrolighet med den utländska medeltidslitter raturen, den franska i främeta rummet; vi må nöja oss att i få ord gifva de allmänna resuliaterna af hans granskning och efterforskning. Hr Rothe har lika litet gom någon annan kunnat hitta nägon Holger Danske i Dan mark före Chr. Pedersens öfversättning af den franska Ogier romanen, han har deremot sökt honom snart sagdt öfver hela Europa, han har bland annat efterspanat honom säsom dux Dacie (hos Psevdoturpinus) vid Donau i det gamla Dacien; han bar doek efterhand återkomnut (ill mera nordliga regioner och slutligen stannat i det nuvarande Belgien, Detta danust, detta i daneis4 i rimkrönikorna, hvarför skall det absolut betyda dansk? så har han frågat sig sjelf och, icke nöjd med Suhms förtolkning, (CDegen4, EThegen, etc.), har han sett sig omkring efter en sannolikare och trott sig ändtligen fiona en sådan i det ro mantiska — Ardennerlandet. Ir R. gör oss till en början uppmärksamma på att namnet Danmarek (Danemarche, Denemark, Tenemark, Tenelant,) är i hela den kontinentala medeltidslitteraturen ytterst sväfvande och obestämdt; i Nibelungssagorna förekommer sålunda, för att blott anföra en källa bland månoa en visa Irins. markorefve af Tenet— SA m Me be OM Jm P— ta OM MR OA AR -— JR ÅA JR KR AR JR RR nn 2 —V on RA KK EEE -— mL ÅR Ir nr PR AA MAS SR