ser, de iklädt sig genom att underteckna 1852 års traktat, en traktat, som de flesta tyska regeringar likaledes ha biträdt eller gifvit sitt samNS e till. Lord Russell är af den åsigten, att essa tre regeringar åtaga sig ett tungt ansvar, och då H. Herrighet tillägger, att det blott skall ha de allvarligaste följder, om förbundstrupperna falla in i Slesvig, innan de makter, som undertecknat Londontraktaten, varit i tillfäile att uttala sin mening om saken, så ligger icke den mest aflägsna afsigt eller tanke på hot i hans yttranden. De äro icke annat än ett uttryck af hans åsigt, att detta steg kan ha följ der, som nu icke förutses och i sig dölja faror för Europas lugn och välfärd.s Von Beusts svar, som är dateradt den 10 Jan., lyder sålunda: Den not, ni under den 8 dennes visat mig den äran att tillställ. mig, kom mig i går tillhanda. Jag kan icke nog tacka er, för det ni varit så vänskaplig att på detta sätt förklara för mig det verkliga innehället af den not, som ni dan 5 hade den godheten att sända mig. Jag måste nödvändigt på det lifligaste beklaga, att jag icke förr blitvit satt i tilifälle att förstå den, . hvilket fall jag skulle ha kunnat besvara den på ett både fir er och mig tillfredsställande sätt. Om jag hade vetat, att ni blott ville göra mig bekant med de invändningar, som hennes britiska M:ts regering tror sig förpligtad att framställa beträffande det sätt, hvarpå förbundskommissarierna sköta sitt kall, skulle jag, såsom jag na gör, ha inskränkt mig till att anmoda er om er vänliga mellankomst hos lord Russell, föratt bedja honom vända sig till förbundet. Det måste vara förbundsdagens sak att afgöra. huruvida den i ett sådant fa:l anser det lämpligt att fästa afseende vid en främmande makts föreställninzar. Men ni torde tillåta mig. hr gesandt, att erinra er om, att ni betecknade de tyska trupperna3 förfarande i Holstein såsom klandervärdt och följaktligen inbegrep de sachsiska trupperna i ert klande:. En sådan beskyllning drabbar den militära äran, således fanans ära, och jag är skyldig konungens tappra här att kraftigt tillbakavisa beskyllningen. Ni anför ett enda faktum såsom bevis. Om det anförda är riktigt, hvilket ännu tarfvar bekräftelse, tviflar jag icke på, att hvad som förefallit skall framkalla ett ogillande, oaktadt det i intet fall skall förtjena en anklagelse för ett förfarande, som står i strid mot rättvisan. Icke desto mindre är det min pligt att ännu en gång upprepa, att vi, närförundstrupper på förbundsdagens befallning be: sätta et förbundsområde, icke kunna medgifva pågon främmande regering rättighet att begära något slags förklaring öfver deras uppträdande. Jag torde kunna hängifva mig åt hoppet, att då ni gjort lord Russell bekant med min se inaste not, skall ni ha den godheten att göra på samna sätt med det meddelande, som jag idag har iran tillställa er.