scener iran restaurationen och orleanska moOnarkien blanda sig med det nya kejsardömets. När Persigny vid sista valstriden så ifrigt ansträngde sig, för att icke säga öfveransträngde tig i ändamål att hindra Thiers val, såg han påtagligen i denne en afgjord fiende till Napoleons regering och trodde, det han skulle åter taga till ordet endast för att angripa den nya regimen med alla de vapen, som hans talareoch statsmannaegenskaper satt honom i händerna. Härutinnan begick han dock tvifvelsutan ett misstag. När en Thiers, en Berryer, en Marie antogo kandidaturen och aflade representanteden, skedde det för att visa det de erkände och byllade kejsardömet, hvilket derföre borde anse för en vinst att dessa män återuppträdde i det allmännas tjenst. De hafva också redan i sitt sätt att återuppträda ådagalagt, att de endast inom konstitutiorens och det lagbundnas område vilja göra sina ord hörda, sina kunskaper och sin erfarenhet truktbara. Var der säledes någon tara för Napoleons regering i det att de blefvo valda till representanter, berodde detta derat att Napoleon ej ännu ville någun vidare utveckling af konstitutionen, ej ännu ansåg tiden vara inne att taga något af de på sednare tiden utlofvade stegen till frihet. Och är så förhållandet, må det gerna medgifvas, att regeringen från sin ståndpunkt hade stör: sta skäl att vilja utestänga en Thiers. De ord han i dessa dagar uttalat i lagstiftande kåren hafva både öfvertygat och hänfört och måste ovilkorligen utölva en kraftig in verkan både på folket och regeringen. Ej endaet oppositionen utan äfven en stor del af majoriteten applåderade dem, och frikostigast med sina applåder var måhända prins Napoleon. Utanför Burbonpalatsets murar, öfverallt der Moniteuren anslås, sågos skaror af arbetare, som voro djupt försjunkna i studiet och begrundandet af den så välbekante talarens ord; men öfverallt herrskade stillhet och ordning, ty det hofsamma i tonen, det klart bevisande i innehållet at Thiers tal tycktes öfvertyga hvar och en, att de uttalade ideerna skola ovilkor!igen segra genom sin egen inneboende krafi, är ock stunden derför ej ännu inne. Det var i måndags sistförflutne vecka, som Thiers genom nyssnämnda tal öppnade den allmänna diskussionen öfver adressförslaget. Alla äro ense om, att detta tal var ett mästerstycke i politisk vältalighet både hvad form och ianehåil beträffar; hvarför utan det genom sin moderata ton, sis kon stitutionella anda och den fina parlamentariska takt, som röjde sig i hvarje vändning. och ej heller vid någon interpellation lem nade Thiers i sticket, förskaffade detsamma ett odeladt gehör. Thiers tog en öfverblick af Frankrikes inre politik och dess regeringars historia från Napoleon den förste intill närvarande stund och framkastade i korthet principerna för politiken i allmänhet. Tre principer ansåg han vara fundamentala för en regering — nationel suveränitet, ordniog och trihet. — Denna frihet åter vore af 5 slag: per sonlig-, pressoch valfrihet, samt vidare representanternas rättighet att, oberoende af den väg regeringen utstakar, framkomma med de frågor de önska behandlade, att i verkligheten hafva kontroll öfver finanserna och slutligen att kunna ställa ministrarne till ansvar. Efter att sålunda hafva uppställt ett slags program eller schema, öfvergick han till att kritisera dem nu gällande franska konstitutionen och visade att i ingen af de nu nämnda formerna friheten förefanns i Frankrike, utan var i ett afseende splittrad och i ett annat undertryckt. Han slutade sitt tal med en varniog till styrelsen att taga sig i akt, att icke folket en gång skulle sjelf taga hvad det nu bad om. Det var tvifvelsutan dessa något skarpa slutord, hvilka förmådde statsministern Rouher att svara på det eljest så lugna, moderata och sannt konstitutionelt hällna telet, som skulle han haft att besvara en fiendtlig attack på kejsardömet. Han ville på intet vilkor höra talas om de koncessiocer man begärde, de friheter man fordrade, och fördömde alla de föreslagna medlen att tillfredsställa landet och befästa kejsardömet, emedan han i dem ej såg annat än anledningar till olägenheter för det förra och undergång för det sednare. Kortligen, han försvarade det bestående systemet med alla dess fel och förtjenster. Beträffande lagen för allmänna säkerheten, så försummade han naturligtvis ej att för dess försvar hemta ett stöd i den nyligen upptäckta komplotten, och lät förstå, att när 1865 nämnde lag utgår, det torde blifva oundgängligt att för nya den. 1 afseende på pressen, så ansåg han averlissemen!er4 nödvändiga och bestred att pressfrihet saknades, för det att tidniagar under vissa förhållanden kunna undertryckas. HvadlI i grunden viljen, utropade Rouher, är en återgång till den parlamentariska regimen; men hoppens ej på framång, ty vi skola ihärdigt strida mot dessa arliga syften. En dylik styrelse kan vara bra för England, men lämpar sig alldeles icke för Frankrike. För öfrigt var Rouhers försvar för regeringen ytterst talangfullt, och man frånkän ner honom ej förtjensten att hafva tapperi försvarat den af Thiers underminerade positionen. Etter honom uppträdde Jules Favre med ett tal, som hufvudsakligen innehöll de konklusioner, han ansåg böra dragas af de båda föregående talarnes yttranden, och hvilka han formulerade på ett särdeles m9oderat sätt. Särskildt gjorde han uppmärksam påyatt slutorden i Thiers tal måtte af statsministern blifvit missförstådda, enär de påtagligen af honom fattats som en hotelse, det de på intet sätt voro. Genom Thiers och Rouhers tal hade såancen fått en lyftning och ett intresse, som måhända till och med öfversteg den förväntan man hyst. Och när allmänna opinionen, så klart och tydligt tolkad, som den! blifvit det genom. Thiers, ej lyekäts vinna något erkännande för sina fordringar från regeringens sida, väntade man for tillfället just icke någon remarkablare attack från oppossitionens sida. Det oaktadt blef emellertid -tisdagsstansen utmärkt för en liflighet, som nära nog öfvergick till stormiga ) uppträden. Mr Taillefer uppträdde med en!