Snart upplyste dock kikaren, att intet artilleri fanns å båten. Beslutet var fattadt. Stadens gamla nickor kördes uppå stranden, salutkrutet lades i gamla kryddkrämarpåsar och man tog alla köpingens strykjernslod för att begagna som skrot. Pang! pang! ljöd det och en del af stryklo den plaskade i sjön halfvägs från barkassen. Ryssarne hurrade och rodde på friska tag. Båstads artilleribefälhafvare, någon af gubbarne eller någon afskedad sjöartillerist från Karlskrona, lugnade sig nu tills moskoviterna voro inom den skottvidd, som de förra skotten utvisat. Pang! pang! två skott igen och det blef ett förfärligt skrik i båten. Flera man och officerare hade blifvit träffade Nu blef det Bastadshjeltarnas tur, att höja fröjderopen. åten vände genast om och fartyget lyftade ankar, utan att göra vidare försök att intaga det så manhattigt försvarade Båstad. Två nickor och ett dussin strykhjernslod hade räddat köpingen. . Jeltarne för dagen hafva längesedan gått till hvila, men nickorna stå ännu qvar, Båstads tappra försvar till evig heder och andra till ericran, att med små tillgångar nog kan man värja sig mot en mäktig fiende. Men något måste finnas. Om den gamle sjökaptenen eller kanonieren, hvad det då hvar för en, som ledde försvaret, blef utnämnd till kommendant i Båstad med pension och medalj på bröstet för tapperhet i fält, nämner icke historien, men nog vardt han det förutan hållen i heder i köpingen.