näktig genom kraften af sin författning. Fisst är, att romerska kyrkan stödde den racklande preussiska staten, under det att fenssens evangeliska kyrka först återvann sin : tyrka på statens ånyo stadig vordnaa grund.: Men hvartill dessa ovationer, då man har! å goda utsigter på den protestantiska si-j län. Gerlach skildrar förhällandeoa för 40 ir sedan och nu sålunda: Jag är öfver: askad deraf, huru embetsmedvetandet allt ner framträder hos ungdomen. Derifrån letta trängande på äterställelsen af kyrklig rdning, särskildt i biktverket. Man biktade väl då för brodren i Kristo, men icke för pastorn. I jemnbredd dermed går frågan ;fter församlingsordning. Jag är ingen fot alare af den förflutna tiden, och ehuru jag mäste framhålla dess kärlekskraft, finner jag löck i den närvarande ett stort framsteg, iemligen från pietism till kyrklighet, från det ndividuella till Guds rike. Sjelf skildrar K. den s8. k. nylutheranisnen sålunda: Den uppgaf begreppet osynig kyrka och såg i yrka väsentligen ett efvande helt, ett institut, ett rike, hvars uppvift var att bevara Kristi frälsningskrafter sämt bringa dem till full uppenbarelse i lära, örfattning och kult. Denna riktning lade stor vigt på sakramenterna, såsom vilkor och nedel i den Helige andes hand att skapa emmar i Kristi kropp. Den betonade deremte prestembetet, såsom af Gud omedelbart instiftadt för förvaltningen af de saligsörande nådemedlen, och inrymde deråt en örmedlande ställning mellan församlingen och Gud.4 Sedan K. en stund invaggat sig i dessa ryllöe framtidsförhoppningar, lägger han iter bort prestkragen och blir omigen den frande vetenskapsmannen: XProtestantismen san principenligt icke någonsin underlåta att Guds ords ljus ånyo pröfva sin lära. Den dag protestantismen ej gåfve rum för sådan röfning, beröfvade den sig sin egen lifsuft... Den fasta grunden utesluter icke, utan fordrar fastmer ett fortskridande i sanningens kännedom... Reformatorerna upptog0 dogmerna om treenigheten och Kri sti gudamensklighet ur traditionen utan all djupare skriftförmedling... En protestant måste af dogmhistorien låta säga sig. att de icke i denna form återfinnas hos någon enda af de tre första århundradenas fäder, och att särskildt den chalcedoniska enheten af Kristi begge naturer länge utgjorde ett tvistefrö mellan hvarandra motsatta riktningar. Protestantismens princip fordrar en förnyad förmedling at dessa dogmer utur skriften, och detta så mycket mer, som vår tid eger rikare medel till bibelns uppattning samt en friare och djupare blick än förhållandet var i fädernas tid. Genom Thomasius har blifvit klart, att man med den gammalkyrkliga teorien hvarken kan komma till en personlig enhet eller till en sannt mensklig litfsutvecklngz hos Kristus. Läran om Kristi verk har Hofmann sökt stt inleda i ett nytt stadium genom att sätta försoniogen i fulländningen af Kristi per: sönliga lydnad mot Fadren och ett särskildt röfningsmoment uti denna (i likhet med wedenborg). Detta ogillas; men i så måtto må man ge Hofmann rätt, att den från medeltiden ärfda läran tarfvar en förnyad bevisning ur bibeln. Och den man vill bestrida rättigheten till en sådan undersökning, den bör man åtminstone ge sig tid till ett förstå, innan man bekrigar honom, Hofmann har ock räknats till de högkyrkliga, men her i höst i Baierska kammaren slutit sig till Fortschrittspartiet. Han är i mycket beslägtad med Kahnis och står ungefär midt emellan honom och Rothe. ahnis fortfar: tHvad som förde reformatorerna till Augustini lära om synd och nåd, var protesten mot deras tidsålders verkliga helighet, hvilken protest uppväxt ur ett djupare försänkande i bibeln och egen andlig erfarenhet. Men att äfven A:i lära om nådens allt verkande i allom har sina faror ådagalägges af den doktrinäre Oalvins olycka, som neddrogs i predestinations läran .. fen såsom A:i lära om näden, så hvilar ock hans lära om menniskans totala förderf på en abstraktion, som har skriften, erfarenheten och psykologien mot sig... Alltså ha vi äfven här af nöden en omarbetoing af läran på skriftens grund... 1 sitt fasthållande af den kyrkliga bekännelsens grundsanningar behöfver den kyrkliga teologien ej hylla en trög och andelös åter ställelse af det gamla... Vi må öppet erkänna de svårigheter, som astronomien och geologien beredt kyrkans vetenskap och särekildt skapelsehistörien.. Ena erfareohetssak är det, som ingen augustinsk teori och in tet judisteri förmår jäfva, att det hos många, söm icke äro vordna nya skapelser i Kristo, fions ett sinne för sanning, en fullhet af kärlek, en ödmjukhet, en samvetsgrannhet m. m., som tyvärr saknas hos många kristna, som ega medvetande af sitt nådastånd. Att förklara allt dylikt för glänsande laster är lika barbariskt som okristligt... Vi må derföre öppet erkänna, att vi såväl från katedern som på predikstolen måste gripa verket. an på ett annat sätt... En blick på österlaudets kyrka, som kallar sig den or todoxa, bekräftar den sanningen, att Arons staf i vittnesbördets ark ej uträttar det samma, som den förmådde då den ännu grönskade. Den protestantiska kyrkan bör ej föreställa sig, att hon är sanningens kyrka så fort hon bevarar sin ärtda be kännelse; hon är detta först då, när hon vet att ockra med sitt förlänta pund.4 Öfversättningen är oklanderlig, utom themifrån (i fädernehuset), stafsättet Serindra sämt förvridningen af en mängd namn, såsom Leibnitz (han skref sjelf Leibniz). Hotäzius, theologiska beviset (för teleologiska), Vosz, Rosenkreusare, Illuminator-orden, Gaszner, Schätze (Sehultze?), Böme, Ötinr, Bresslau, armenianske -(arminianske), ieszen och Giezen, Lesz, Ryckert m. fl. I afseende på Dippel kunna vi hänvisa till havs nyaste biografi af Karl Bächner, som vederlägger flera mot honom gjorda förevitelser.