så en hel mängd herrar att topprida en. Nej, ingenting mindre än den juridiska banen dugde åt eo ung man som kunde latin. Vingenzo måste bli en avvocato; om herr advokaten inte ville unna honom det, så var det bäst att han återginge till jordarbetet; bättre att handtera en spade än en qvast. Sålunda resonerade Baroaby. Den gamle trädgårdsmästaren hade befattat sig med litet af hvarje innan han i Mexiko sammanträffade med sin gamle herre och välgörare, och förmodligen hade han sett tillräckligt af kontorsskrifvares slafveri, för alt få en afjord motvilja för ett dylikt sätt att förtjena sitt bröd. Hvad angår hans höga uppfattning af advokatyrket, härledde den sig från fyrtio år tillbaka, då signor Pietro, hvilken å stod på väg att skicka sin son till uni yersitetet, brukade inför Barnaby utbreda sigföfver den ära som medföljde den juridiska banan och förklara att titeln avvocato vär eg af de högsta och stoltaste. September månad var till hälften förfluten och änovu sväfvade Vinceozos öde iovisshet. Mer än en gång hade Rosa uuder denna tid talat med sin far härom, utan att dock lyckas aflocka honom något mera bestämdt svar än då hon första gången vidrörde fråan. Beklagade sig Vincenzo öfver det Nf han förde? Hvarom icke kunde han ju vänta. På ett eller annat sätt skulle han ändå alltid sörja för hans framtid. Så mycket lofvade herr advokaten, och var inte detta tillräckligt? Ville man äfven föreskrifva honom tiden och sättet? .Gömde den gode mannen någon nppgjord plan under detta sitt dröjsmål? Nej, visst ieke. Han gaf endast vika för sin lilla sårade stolthet och för den naturliga obeslutsamheten ti sin karakter. Han bade ej något ; emot att källa Vincenzo och hans pyntare