STOCKHOLM den 25 Jan, Eref från Paris. (Från Aftonbladets korrespondent.) Den 17 Januari. En vecka har förflutit sedan jag sist skre! eder till, och under en vecka hioner hvil ken tilldragelse som helst att blifva gammal här i Paris. Man har ej tid att länge sysselsätta sig med ett och samma; ty händelser af intresse följa så tätt på hvarandra, att hvarje ny dag lägger nästan uteslutande beslag på ens uppmärksamhet. Det gifves emellertid tilldragelser af allt för tilltalande betydenhet att vara blott vanliga, simpla länkar i kedjan och att kunna lika lätt som hvarje annan öfverhalkas. Till dessa måste man räkna de nyss förefallna debatterna i lagstiftande kåren öfver supplementär-krediten och adressförslaget. Jag skall i dag med några ord omnämna den förra och i morgon den sednare af dessa debatter. Tryggt kan man sä-a, att ej endast Frankrike utan till och med hela Europa haft skäl att med uppmärksamhet följa diskussionen öfver franska supplementär krediten. Frankrikes yttre makt och dess inflytande på alla europeiska frågor hafva under det nya kejsardömet tilltagit i en hög grad. Öfverallt har röjt sig inflytelsen af dess vapen eller af des3 mer eller mindre beslöjade diplomatiska operationer. Hvarhelst någonting varit på färde hafva de som uppträdt på scenen visat sig angelägna om att i första rummet stå väl i Tuilerierna. Oaktadt alla de tillvitelser för eröfringslystnad, opålitlighet, ränksmideri m. m., med hvilka man öfverhopat Napoleon den tredje, hafva dock de förtryckta nationerna ej mindre än förtryckarne bemödat sig om att vinna honom till bundsförvandt. Och detta emedan den i runden demokratiska princip, på hvilken apoleonska väldet hvil lika mycket är gudsnådes-regenterna en k tla till farhågor, som de frihetsälskande folken till förhoppningar, samt emedan Frankrikes svärd i denna stund väger tyngre i vågskålen än någon annan nations. ura har ov, frågar man sig, Frankrike uppstigit till deana makt och inflytelse i utlandet? Eller rättare sagdt — ty det är nu ej meningen att tala om alla de faktorer, som härtill medverkat, utan egentligen blott om en enda — huru mycket har det kostat Frankrike i penningar, hurudan är det nya kejsardömets finanshistoria, och till hvad pris har det köpt sin Sgloire4? Det är de:ta hvarom man får upplysning genom M. Lartabures rapport öfver supplementär-krediten och M. Berryers briljanta tal vid diskussioven i lagstiitande kåren den 8 dennes. De sista tio åren ha kostat Frankrike den vackra summan af vära 3 milliarder. Af dessa hafva eadast 787 millioner användts för landets inre utveckling. Det öfriga har åtgått för krigen, t. ex. för Krimkriget 1348 millioner, för italieoska 345 millioner e. Ah!X utropade för några dagar sedan Em. de Girardin, Som dessa milliarder blifvit använda på en hastigare fulländning af våra jernvägar, på förbättringen af våra hamnar, på ttvecklingeo af vår industri c., huru mycket annorlunda än nu. Ty man säge hvad man vill, det är numera rikedomen som bär vittoe om ett lands frihet och styrka! Em. de Girardin är ej den ende som utbrister i dylika exklamationer. De äro på allasläppar. I det i går utkomna häftet af Revue des deux Mondes heter det i den politiska öfversigien: Frankrikes inkomster äro enorma och räcka till att betäcka en budget på mer än 2 milliarder. De skatter, genom hvilka de inflyta, äro uten tvifvel tunga, men öfverstiga ej kontribuenternas krafter, alldenstund det ingående beloppet af dem, i stället för att minskas hvarje år, ökas med ett trewtiotal af millioner. Frankrike tilltager dessutom beständigt i rikedom genom sin handel och genom en årlig ackumulering af besparingar, hvilka äro tillräckliga för talrika statslån och stora utländska företag. Emellertid äro vi dock periodiskt och med alltför korta intervaller hemfallna under ett finansbetryck, för hvars afhjelpande än en, än en annan utväg måste anlitas. Med alla sina rika resurser är således Frankrike alltjemt i finansiel förlägenhet och en sådan rikedom är just icke afundsvärd. Kan nu Frankrike utan risk gå framåt på den väg det under de sistförflatna tio åren följt oeh utan att äfventyra sitt besrånd fortsätta sina inproduktiva depenser i samma skala som hittills? Se der den fråga, som Berryer gjort till sin uppgilt att vidden ofyvannämnde diskussionen utreda och besvara, och som af honom besvarades med ett ovilkorligt och bestämdt nej! Den ovederläggliga motiveringen af detta nej har med rätta plifvit betraktad som ett mästerstycke af reda, klarhet och vältalighet. Berryer är numera en man om fem oeh gjuttio år, och årtionden hafva förflutit se an hans tal först utgjorde en prydnad för Monitenrens spalter, men enligt hvad man berättar har han ännu ingenting förlorat af de utmärkta talaregåfvor, Bom hos honom beundrades, när han under Ludvig Filips regeriaog med sådan sakkännedom och klarhet diskuterade finansfrågorna och budgeten. I en detaljerad exposå visade han franska finansernas ställning i allmänhet samt orsakerna till det brydsamma i den närvarande situationen och dennas faror; han kriticerade skarpt det sätt hvarpå man frångått den RE ROND ISTART MRS