a EV HUSA MMMAS MERRY INOL, SUI SILTIETIMAIN hot, att dessa äfven måtte kallas, och blef detta yrkande, hvari m:ll Virgin förenade sig, af domstolen bifallet. Undersökningen är nu uppskjuten till nästa Iördag. — Göteborg den 21 Jan. Anna Brita Persson, till hvars namn ett så blodigt och förfärligt minne anknyter sig, var i går upphemtad inför rådhusrätten, sedan ett från sundhetskollegium anländt utlåtande förklarat henne åtminstone numera vara fullkomligt fri från all sinnesrubbning. Detta kollegii utlåtande stödde sig dels på kollegii egna slutsatser af de detsamma underlagda handlingarne i mål:t och dels på fängelseläka ren dr Thunbergs meddelande i ämnet. Dr Thunberg hade nemfigen i ett begärdt och afgifvet utlåtande till kollegium yttrat, att ehuru han fruktat det den anklagades till en början troligen låtsade galenskap skulle genom vanan, fängelselifvet och samvetsqvalen kunna blifva verkig, så hade likvisst alla tecken till vansinne upphört i sistl. Okt. månad, då en tumor eller större bulnad i venstra sidan af underlifvet började utbilda sig. å målet påropades infördes efter en stunds väntan den anklagade, hvars svaghet var så stor, att hon måste till hälften bäras at tvenne af fänelsets vaktknektar. En stol var framställd åt enne, på hvilken hon med någon möda nedgatte sig. En filt sveptes om hennes fötter. Vid hennes sida stod en vaktknekt som uppehöll henne; det syntes som skulle hon eljest af svaghet ha segnat af stolen. Hennes drag voro ännu skarpare och hårdare än någonsin. Det tycktes dock ej blott vara den starka afmagringen som framkallat detta uttryck i hennes ansigte. Skyldig eller oskyldig, mäste detta år som hon tillbringat i cellens enslighet ha utgjort en tid af förfärliga strider emellan hennes jernhårda karakter å ena sidan, och samvetsqvalens spöken, eller åtminstone förtviflan öfver en så hemsk belägenhet, som hennes å den andra. Kring de bleka och tunna läpparne hvilade emellertid samma drag af hård bestämdhet som förr, och de stora svarta ögonen hade om ej samma glans så åtminstone samma djerfva uttryck som de första dagarne efter det hon trädt inom fängelsets murar — troligen för att aldrig mera i detta lifvet lemna dem. På ordföranden rådman Ingelmans fråga huru hon nu befann sig, sade hon sig vara mycket sjuk. Hennes lidande vore egentligen värk i sidan, der hon hade en stor kula. — Tillfrågad om hon einrade sig hvarför hon var anklagad, svarade hon att hon mycket väl erinrade sig det. Till hvad hon förut bekännt hade hon intet att tillägga, hvarken inför Gud eller menniskor. För öfrigt finge det gå hur som helst, hon hade intet mer att hoppas här i lifvet. På några frågor af ordföranden upprepade hon blott hvad hon förut sagt. Det var de tre engrismännen som begått mordet, vidhöll hon. essa hade fått med sig Lotta Andreasdotter ut i förstugan, derifrån hon hört buller. De hade sedermera haft henne att upptvätta den i för stugan befintliga bloden, hvilken hon trodde härröra deraf att de engelska sjömännen på något annat sätt våldfört sig å Lotta Andreasdotter. Sedermera hade hon gått på sitt rum, hvarefter engelsmännen inkommit i rummet och kastat en summa af 36 rdr på bordet och sedan aflägsnat sig, hvarpå hon insomnade. Någon aning om att ett mord blifvit begånget hade hon ej haft förrän söndagen före den dag då hon blef häktad. Hon hade nemligen då blifvit tillsagd af sin man att gå upp på den lilla öfver makarne Perssons rum befintliga vinden och nedskotta den snö som låg derstädes. Dervid hittade hon Lotta Andreasdotters blodiga kläder och insåg nu att den unga flickan blifvit mördad. Detta var orsaken, hvarföre hon varit så angelägen om att undangömma de funna klädespersedlarne. På ordförandens fråga, om hon ej hört, när de föregifna engelsmännen lagt den döda kroppen upp på vinden, svarade hon nekande. Bräderna der hade legat lösa, eade hon. Domaren anmärkte dock härvid att de bräder som för likets nedläggande blifvit uppbrutna sedermera åter tillspikats och voro så ännu då den ohyggliga uppiäckten gjordes. Anna Brita måste säledes ha hört bullret af hammaren då spikarne inslogos. Härpå svarade den anklagade just ingenting. Anna Brita medgaf för öfrigt att hon ljugit, då hennes man tillfsågade henne, om hon ej sett till Lotta... Hon hade nemligen då uppgifvit, att hon skiltsifrån denna på ångbåtsbron. Till de stölder och bedrägerier i bodar jemte annorstädes, för hvilka Anna Brita Persson varit anklagad. förklarade hon sig äfvenledes fullkomligt oskyldig, eburu hon i dessa fall blifvit nästan fullkomligt öfverbevisad. Hennes man, gasarbetaren Persson, hade äfven blifvit till förhöret kallad. Då han, sedan man funnit gagnlösheten af att längre söka in verka på hustruns oböjliga sinne, inkallades, och Anna Brita fick syn på honom, kunde man märka en, som det tycktes oförställd, konvulsivisk darrning i hennes anletsdrag. Hon brast slutligen ut i snyftningar och gömde ansigtet mot den henne stödjande vaktknektens arm. I denna ställning förblef hon medan de få frågorna riktades till mannen. Denne visste intet att tillägga till hvad han redan förut uppgifvit. Han hade hemmai sin bo: stad icke märkt några tecken antydande den; handling som blifvit begången. Icke heller hade han kännt någon lukt af liket som under sista tiden det låg doldt på vinden måste ha börjat undergå förvandling. Första gången han på något sätt underrättades om att misstankar blifvit väckta mot hans hustru, var då en af hans bekanta omnämnde detta. — Hans fullkomliga obekantskap med hela dådet intygades för öfrigt denna gårg varmt af Anna Brita sjelf. Allmänna åklagarens slutpåstående infordrades af domstolen. Aklagaren begärde del af protokollet. och uppsköts målet på åtta dagar, till hvilken tid slutpåståendet skulle vara färdigt. Ordföranden hade redan gifvit befallning om den anklagades återförande till fängelset, då hon begärde att få tala med sin man. Denne gick på ordförandens tillsägelse fram till henne. Hon ville sakta yttra några ord till honom, men han drog sig tillbaka, bedjande henne högt framgetälla hvad hon hade att säga. 4Jag har intet att säga dig, yttrade hon, fmen vill du ej räcka mig din hand? Nej, blef mannens svar, du har gjort mig för mycket ondt, att jag någonsin skulle kunna räcka dig min hand. En qvinna bland åhörarne, som kände sig rörd afden brottsligas olyckliga belägenhet, yttrade dervid högt: såh, tag sin hustru i hand, Persson. Men mannen aflägsnade sig utan att ha beviljat hennes bön. Och man kan ej tadla honom för det, då hon ännu ej genom en sann bekännelse ens visat ånger öfver de brott som hon, menskligt att döma, måtte ha begått. Förhöret var slut, och Anna Brita Persson utfördes, som det tycktes, till hälften afsvimmad: och buren på den stol, hvarpå hon stit. P . (G. P.) tenn LANDSORTS-NYGETER Göteborg den 21 Januari. Å hemmanet Hogen Frälsegården i Myckleby socken på Oroust nedbrann den 7 d:s klockan mellan 7 och 8 på aftonen en ladugård, dervid 5 stycken nötkreatur och allt fourage bl lågornas rof.